Kaos.

Folk kom in på toaletten, Ike trängde sig ilsket genom tumultet. Han hörde knytnävsslag bakom sig. Det blev bråk. Han ville bara bort. Ville inte dra på sig uppmärksamhet men kvinnan som han släpade med sig stretade emot, kved och var helt frånvarande, som i en annan värld. Folk flydde, men en stor mängd hade nyfiken samlats utanför toaletterna, Ike förbannade dom. Nyfikna jävlar. Han hatade folk som stirrade utan att göra någonting. Och den där musiken, kunde inte någon stänga av den? Två mord hade just skett och ett bråk utspelade sig precis och i Ike's öron dånade Lady Gagas röst He ate my heart, he a-a-ate my heart, you little monster. "Patetic.."

Tärningsspelet fanns inte längre i hans tankar. Spelarna hade med högsta sannolikhet dragit från platsen med hans pengar ändå. Fuck. Han hade ju känt på sig redan från början att det skulle vara ett misstag att komma hit. Han drog frustrerat handen genom håret och då började Whisper rycka honom i armen och försöka slita sig ifrån honom som att hon hade sett någonting som hon ville till. Hon mumlade hans namn och föll ihop. "Whisper!"

"Great.." Morrade han och satte sig på huk intill henne. "Whisper?" Han tog prövande tag i hennes smala axlar och skakade henne lätt. Ingen reaktion. Hon hade svimmat. Han visste att det kunde vara farligt, speciellt i hennes tillstånd. Folk knuffades omkring dem. Någon trampade på Whispers hand. Ike knuffade ursinnigt bort honom och lyfte upp kvinnan. Hon vägde ingenting i hans famn. Tafatt såg han sig omkring.

Vad fan skulle han göra med en avsvimmad kvinna?

"Whisper, for fuck sake! Wake up!" Vatten! Vatten kanske hjälpte! Han kastade en blick bakåt mot toaletterna. Folkhopen hade inte minskat och slagsmålet därinne hade antagligen inte försvunnit upp i rök. Istället riktade han blicken mot baren.

Ännu ett pistolskott hördes från toaletterna. Tass ryckte till. Helvete.

Kaos.

[Tass och Whisper försvinner till baren, om inte fröken whisper får för sig att vakna igen! ]

Det senaste skottet verkade jaga iväg människor från toaletterna – där de få som gripits av nyfikenhet istället för panik hade samlats. Detta gjorde det än svårare för Blossom att ta sig fram, och hon pressade sig förbi kropp för kropp. Ett ytterligare skott hade avlossats medan hon rört sig emot toaletternas ingång och hon funderade för sig själv hur många fler levande det kunde finnas där inne. Varför hon direkt drog sig till skottlossningens centrum var hon inte helt säker på – kanske var det bara så att hon nu bestämt sig för att återgå in i gängvärlden (hon hade ju till och med köpt sig ett vapen för i helvete ) och då festen redan nått sitt abrupta slut så fanns det ingen annan stans att göra detta än på de toaletter där hon just stormade in.
Dörren slogs upp och blottade en syn hon sett lite för många gånger tidigare – och de inblandade i scenen som spelades upp framför hennes rödbruna ögon fick ett mycket misspassande leende att växa på de mörka läpparna. Weed och en annan som hon antog tillhörde Qu, och så Hart – den man hon sett ut som sitt nästkommande mål att snärja in i sin väv av manipulation och lögner. Weed var träffad, i axeln, smärtan gick inte att undvika. Den andre mannen var även han träffad, sittandes på golvet gnydde han i smärta - innan ett förbannelsens ord lämnade honom med aggresiv röst, han var dock handlingsförlamad iallafall ett tag. Harteus verkade dock också lite mörbultad, mindre bra – hon var snabbt att välja sida.
Innan någon han reagera på henne – och innan hon själv han tänka speciellt mycket alls – klev hon in. Pistolen drogs upp ur hennes lite för passande poliskostym och de plattade lockarna svepte runt hennes mörka anlete då hon med ett leende av välbehag riktade mynningen mot Weed och hans kompanjon. I bristen på alkohol vajade hon inte ens i de högklackade stövlarna, utan stod fast som en klippa med ena handen utsträckt emot Hart och den andra - beväpnad med den Beretta 92 Stock hon tidigare i veckan köpt av Indira – riktad mot den nyligen identifierade ”fienden”.
Hon väste till, ett ljud följt av ett gurglande, sedan sneglade hon mot Hart. Blotta sekunder hade gått sedan hon kommit in i rummet och hon hade redan bildat sig en ganska klaruppfattning om vad som hänt. Men sen var det ju också så, att brott sällan var speciellt komplicerade. Bakgrunden och anledningen till brottet kunde man ibland aldrig få reda på – men själva utförandet (speciellt inom professionella kretsar) var oftast ganska enkelt. Så var även fallet här, Weeds inblandning i det hela kunde hon inte fastställa, vad hon visste var att han var på motsatt sida av Hart och det dög mer än väl – för tillfället.

”BACK FUCKING OFF.”
Mer eller mindre skrek hon med dov stämma, blicken borrade sig in i Weeds silvriga ögon där smärtan så tydligt speglades, trotts försök till att dölja den.

”Hart – without further delay – come on.”
Bestämt sneglade hon mot mannen, kunde inte släppa uppmärksamheten från de övriga två riktigt.
“… They are calling the cops.”
Lade hon sedan till efter en kort sekund av betänksamhet. Hon anade att detta också skulle sätta fart på Weed och hans vän. Hon var sekunder ifrån att vända sig och gå mot dörren, skynda sig ut i natten igen, men behövde en reaktion från Hart först. Önskade att hon fått med sig ett kraftigare vapen, pistoler var bra – men just nu var hon (då Harteus inte verkade vara vid sina sinnens fulla bruk för tillfället) i underläge. Hade inte råd att vända ryggen till, även fast motparten var skadad och berusad medan hon själv var spiknykter och i sina bästa år – så att säga.


[Crappy shit...]

Ett högt pang skakade rummets ytor.
Revolt ryckte till, blinkade hårt, stirrade sedan stint rakt framåt, frusen på platsen.
Weed.
Framför honom stod hans vän, inte längre på attackvägen. Stillastående. Men sen verkade allting i rummet stå helt blickstilla, som förbi den känslan av slowmotion. Allt var liksom fruset. Som om någon tagit ett foto med en stor, förvirrande blixt.
Blicken gled att betrakta hans vän ryggtavla som snart verkade fläckas röd från inunder tyget, på det området där en liten tufs tyg saknades, precis lagom för att blotta ett öppet mörkrött sår. Den röda färgen spreds över tyget längsmed hans rygg. Weed.
Ett sugande, vinande ljud svepte genom hans öron då allting verkade återgå i normaltid igen, som om tiden sugits tillbaks i huvudet på honom med en plötslig vindpust.
"Weed! WEED!"
Det kändes som om de panikslagna skriken lämnade hans mun nästan ofrivilligt då han försökte få kontakt med sin bästa vän, den vän han haft sedan tunna, ostadiga barnsben - som Bambi och Stampe i en värld med droger, sex och mord. Mord.
Han sträckte lamt på händerna i ett försök att nå sin kamrat, men fötterna vägrade röra på sig.
Och hade han varit förlamad innan så var det ingenting mot vad som skulle hända sen.

Skarpa, men avlägsna ord som tog hans uppmärksamhet. Hans mörkblå ögon vred stilla mot skepnaden som stod på andra sidan rummet med vapnet fortfarande darrande höjt, satte honom i skärpa och stirrade stint på den bild han kämpade med att processa.
I should know better?, kom en förvirrad, oförstående tanke. I should?
En stel blick utbyttes mellan hans egna ögon och pistolmynningens enda. En instinktiv tanke tog honom i ryggen, nöp honom och försökte slita honom ur platsen, men fötterna var som fasthamrade i golvet. Fram tills dess att skottet träffade honom.
Andan stannade den sekunden av den tunna kollisionen, ögonen blev vida som klot och en onaturlig tystnad lade sig om honom som ett tjockt skikt. Fötterna tappade taget om golvet, och han snubblade nästan ljudlöst baklänges, och slog i den yttre väggen till ett av toalettbåsen med ett slammer som lät som genom en vägg av vatten för honom, och han gled handlöst till golvet, med händerna om det område där kulan träffat. Värme, brinnande smärta som verkade ta sin tid att slå fram helt, och en blöt känsla om fingertopparna där de tryckte mot huden i hans midja. Tunga andetag och en skrämd blick. Blod som fläckade tröjan med en förvånande hastighet.
Och smärtan slog till som ett plötsligt knivhugg. Vinden i öronen sög till igen och han återkom till verkligheten, försvann ur den skyddande bubblan. Och han skrek. Sen skrek han till igen. Lämnade bara tystnad åt de tunga andetagen han tvingades ta ibland. Fuck! Fuck, fuck, fuck! It hurt, it fucking HURT!!
"FUCKER!!"

Ett hårt slag, knogar som tog emot smällen och ruset som följde var inte av tillfredställelsens typ - någonting annat stod ivägen, för han kunde nästan sätta sitt egna liv på vad som skulle ske härnäst. Ännu en öronbedövande smäll exploderade och hela rummet verkade stelna, ögonblicken som passerade liknade mest evigheter och för Weed kändes det som om han bevittnade allting ur ett annat perspektiv. Som om han vore en del av ljuset av de kliniskt vita taklamporna.
Långsamt vred han huvudet åt vänster för att se hur hans svarta tyg fläckades ner med någonting som liknade bläck, och med en fumlig hand rörde han över det öppna såret. Fingertopparna skiftade från bleka till röda. En brinnande känsla ven genom axeln innan den plötsligt blev näst intill utan känsel, som om den hade somnat.
Ögonen vidgades i chock och munnen kändes torr, som om han hade glömt bort att andas, och hela världen stod stilla för denna unge man enda tills ett psykotiskt skratt skar genom verkligheten och han drog in ett plötsligt andetag. Han hade glömt bort att blinka och silverögonen blänkte likt ett tunt lager av vatten.
Han ville springa, inte för sin egen skull men för någon annans, men då han av ren impuls försökte ta ett steg fram vinglade hela kroppen till - en komisk blandning av fyllesymptom och den dramatiska situation de egentligen befann sig i - och svarta prickar började dansa runt hans synfält och han stannade plötsligt till, oförmögen att röra sig. Framför honom stod hans vän (ja, vän) ansikte mot ansikte med en beväpnad man och hans egna ben ville inte lyda trots att han inte mindes att han någonsin känt ett sådant begär av att skydda någon, och den känslan gjorde honom livrädd. "MOVE!"
Men Nolan rörde sig inte.
Sedan gick allting plötsligt väldigt snabbt - den där smällen som verkade höra denna natt till, en enorm kraft och en dov duns när hans kropp slog emot väggen. Han kunde urskilja skriket från alla okända röster och plötsligt vek sig hans gena ben, andetagen rosslande som om hans luftgångar var igentäppta. Weed kunde inte urskilja ansiktet längre, alla smälte liksom ihop när deras ångest och panik slutligen övervann nyfikenheten - de flockades som djur vid dörröppningen och lämnade två individer kvar. Ståendes framför honom och han ville ingenting annat än slå, men istället satt han på knä framför deras fötter. I chock, smärta och förnedring. Ofamiljära stämmor i det allt mer folktomma rummet.
"You.. fucked up this time" Orden ansträngda, han tryckte hårdare mot skadan. Blodet rann och det tjöt i öronen, prickarna fortsatte att dansa sin vals.

Harteus hade inte skjutit dem till döds. De låg där, men de andades, de blödde men var högst levande. Diverse svärord, diverse klamrande fingrar kring blödande skotthål. Harteus ögon glödde av obarmhärtighet, men ändå… Han hade inte dödat dem. Midjan och axeln, han kunde ju förstås ha spräckt något inre organ på den ene av dem, men deras sår var inte dödliga. Kanske var det ingen som lagt märke till det, men Chloe och Simon var båda precist prickade i huvudet, dödade på fläcken. Harteus kunde sin sak – o, de kunde han. Han hade valt att inte döda Weed och hans kompanjon, kanske för att han ansåg att de ännu hade rätten att hämnas honom, de två hade ju faktiskt inte varit iblandad i planen alls, de hade inget otalt med varandra. Tills nu.
Någon tryckte sig fram i folkmassan, Harteus mörka blick vändes genast åt hennes håll. Blossom, kunde det verkligen vara sant? Hon talade till honom, mörkt och dovt, hennes röst över alla andras. Hon var som en räddande ängel, snabbt förändrades hans sinnesstämning. Dödandet var över, ingen skulle bli skjuten något mer, han tog fattning vid Blossom, dolde snabbt sin rykande heta pistol i kavajfickan och kastade sig in i massorna efter henne. Hans blodiga kinder smetades mot poliskonstaplars mörkklädda axlar, och han insåg att nu var det riktigt viktigt att handla rätt.
Han hade inte förutspått att det skulle bli så svårt att lämna badrummet. Han pressades hela tiden tillbaka, tillbaka in i det blodiga tomrummet som formats likväl i hans hjärta som i badrummet. Han ville inte in i dit igen, men Chloes blodiga hand, utsträckt på det ljusa toalettgolvet drog honom närmare. Han ville se henne lida mer, som om han inte gjort tillräckligt skada ännu för i kväll. Han vände sig tillbaka, försökte hitta Blossoms hand, han fann den, mjuk och varm… levande. Han tryckte den hårt, tänkte inte släppa taget för någon anledning i hela världen, och sedan började han springa.

OFF: HALLÅÅÅ? Är det någon som behöver svara nu? Weed och Revolt blir tagna till sjukhuset, Hart och Blossom springer därifrån. Antar att alla får starta egna roll utanför halloweenfesten nu, haha För isåfall avslutar jag häääär!

Tja, antar att vi avslutar här. Felly, jag skapar ett roll utanför festen där vi kan fortsätta - dem lär inte komma undan hur enkelt som helst x3
oh cé drama :DD