Fight!

Dörren öppnades, precis som hon hade förväntat sig. Ja, för varför annars sitta och glo om man inte ville något när det väl kom till kritan?
Blicken höjdes i samma stund som hon bemötte det gråa ögonen i spegeln. Det borde hon ju ha förstått för länge sen! Hon himlade med ögonen höjde pekfingret, hyttande, med ett flin skakade hon bara på huvudet.
- Of course not, Jake.
Sade hon med en nonchalant stämma. Hon avskydde, hatade, honom. Det kunde man kanske inte tro då hon för tillfället inte verkade visa någon hatisk sida. Men inombords så brann det.
- But, someone like... you...
Hon tog ett steg från väggen, granskade Weed nerifrån och upp, flinade ytterligare en gång lite lätt.
- Sentir como en casa.

Ja, han borde känna sig hemma här, inne på toaletten. Bara skit allt ihop. För det mesta. Hon steg fram, placerade händerna på det kalla kaklet runt om handfatet, stirrade tomt in i sina egna ögon. Det fanns många tankar som skenade i väg just för stunden, hon ville inget annat än att just nu bara placera sina händer kring hans hals, strypa honom långsamt till döds. Men det var för riskabelt. Synd.
Utan att riktigt själv tänka på det ryckte hon även svagt på axlarna, som ett svar på sina egna tankar.
- What are you supposed to be? hiding behind a mask...
Mumlade hon tyst fram med en grov, nästan spansk dialekt. Näsan rynkades i en fundersam gest och det verkade nästan som om hon tvingade sig själv att inte se rakt mot hans håll. Helst skulle hon sätta fokus mot någon helt annan del utav det vita rummet, men på något förtrollat sätt lyckades blicken alltid smita tillbaka mot hans håll.

Kanske skulle han få för sig att hon va konstig. Inte alls lika hektisk som förr. Men vissa växte ju upp andra inte.
Fast det hade inte hon heller. Allt va bara ett spel för henne, ett spel som aldrig tycktes ta slut. Därför skulle hon illa nog bli tvungen att dra sig lite tillbaka. Eller bara för ikväll.

[när andra joinar toaletten ska ni hoppa in här! Man startar inte nytt asså ;>]

Förändringarna vart mer konkreta på nära håll.
Hon var betydligt mer vältränad och det där mammafettet verkade ha försvunnit spårlöst, viktminskningen fick henne att se längre ut, en illusion som förstärktes av de höga klackar hon bar, och ögonen hade samma avsky i sig som senast de möttes - om än tydligare den här gången.
Kanske var det märkligt att han inte hyste samma hat för henne som hon gjorde för honom efter allt som hänt, han kunde stå en halvmeter ifrån flickan utan att knogarna vitnade, pulsen höjdes eller att blicken mörkade så som den brukade göra när han stötte på någon han tyckte mindre om. Han kunde till och med ta emot alla hån och anklagelser från hennes sida utan att göra någonting annat än att le och slå tillbaka. Han kom fram till att det berodde på vetskapen om att han inte var skyldig.
Men ikväll verkade den blonda kvinnan inte alls lika hetsig som innan. Visserligen hade hon inget vapen och det hade han listat ut redan innan han bestämt sig för att följa efter (en pistol fick inte plats i den där klänningen, liksom). Hans egna, rakbladsvassa och lätta kniv var insydd i kavajen som beklädde hans överdel. Han hade ingenting att oroa sig för. Stilla lade han händerna mot det kyliga kaklet, vickade fram litet för att kolla närmare på sin egen spegelbild och konstaterade att hans egna förändringar inte var lika radikala som hennes, och fortfarande tänkte han inte förneka att han inte gillade det som såg tillbaka på honom. Ett svart och ostyrigt hårsvall, markerade ansiktsdrag, höga kindben och en grå blick. Plötsligt stötte han ifrån med armarna igen och utan att vingla det minsta, ty denna unge man hade faktiskt sin inlärda självkontroll i behåll även i det här tillståndet. Ssåg för första gången rakt mot hennes ansikte med en blick som inte tydde på någonting annat än lugn och kanske också lite berusning. Det pirrade välbekant i kroppen. En irriterad rynka mellan ögonbrynen då hon lade sin sista kommentar och man kunde ana en spänning i mungiporna.
"I'm Zorro, who the fuck are you?"

- Oh, Zorro!
Brast hon ur sig, för första gången med ett korrekt uttal. Kanske för att det var just spanska. Hon gav honom en hastig blick genom spegelbilden. En mask, och sen kunde man kalla sig Zorro. Ja men självklart.
- You know who i am...
I samma stund som hon muttrade fram meningen vifta hon lätt med handen framför näsan, stanken av alkohol kanske inte skulle vara lika stark som för andra som det var för henne. För just nu stank det enbart alkohol, och svag tobak. Kanske det inte var Jake's fel, men samtidigt kunde hon lite diskret klandra honom ändå.
Indira drog ett djupt andetag lutade sig fram en aning och vred ner blicken. Där stod hon, bredvid en mördare, och gjorde inte ett piss åt saken. Det var inte likt henne.
- Okay, here's the deal Zorro.
Allvaret hade hunnit i fatt till slut. Tankarna kring mord hade fått upp ämnet kring Josh igen. Hon kände hur händerna och hennes rörelser inte längre gick att kontrollera. Inte heller blinkade hon en enda sekund. Jake skulle inte få tro att hon hade glömt. Det skulle hon aldrig göra.
Men ikväll var hon som alla andra, en simpel och ensam kvinna, helt utan vapen och försvar.
- Stay away from me, rest of the evening.
Hon vred ansiktet igen, stirrade tillbaka på honom på samma sätt som han verkade ha stirrat på henne tidigare.
- I don't want to put you to any trouble, you see.
Lade hon till med en ironisk ton.

Det ryckte smått och ofrivilligt till i Weeds båda mungipor då hon gjorde ett misslyckat försök i att få bort lukten av sprit och rök som inte alls kom från honom, samtidigt som hon yttrade sig. Åh, hon hade inte klätt ut sig, det behövde hon ju inte. Det var ju Halloween. "Yeah, right"
Hennes spanska uttal hade knappast förbättras, snarare försämrats, efter hennes resa till Mexico och det stod i kontrast till hans brittiska accent. Hans blick rörde sig långsamt rumt omkring i rummet, lyssnade till ljudet av toaletter som spolades och såg hur maskeradklädda människor steg ut ur båsen och gick till andra handfat än vid de som blockerades av en liten latinamerikan och en en längre ungdom som stod lutad mot bänken. De gråa ögonen drogs tillbaka till hennes välbekanta ansikte med en plötsligt allvarlighet i blicken när hon talade på samma sätt som hon alltid brukade göra.
"Oh, it wasn't a part of my plan to cause you trouble. Tonight. So be a nice gal and stay the fuck out of me, too" Svarade han, tystare den här gången. Sedan lutade han sig ännu lite närmare för att endast hon skulle höra, gjorde rörelsen så diskret så att ingen annan kulle märka. Såg rätt in i de där bruna ögonen som han sett in i så många gånger förut och som verkade vara oföränderliga.
"I know what you're thinking about me. And I might be an asshole in many cases, but when it comes to this you're wrong. I've never even touched your brother. Ever" Rösten var annorlunda, det ironiska tonläget helt bortblåst och orden för en gångs skull väldigt ärliga, vilket nog också Indira skulle förstå om hon inte vore blind av hat och desperathet. Han lutade sig återigen tillbaka, höjde på ögonbrynen och såg på henne en sista gång innan han vände på klacken, öppnade dörren och en våg av musik och doft av alkhol svepte över honom en en gång.

Han va verkligen bara tvungen att dra upp det där som fick henne att hålla andan. Blicken slöts och huvudet vreds undan, och i samma stund som Jake lutade sig tillbaka höjde hon handen drog den över nacken och halsen. Hon bet hårt ihop, vägrade svara på det eller ens se tillbaka på honom.
Såklart att hon inte hade glömt det där. Det skulle hon aldrig göra. Det minnet skulle alltid följa henne vart hon än vände sig. Josh hade vart hennes enda bror vid liv och den enda hon faktiskt kunde vara sig själv med. Han va som ett bevis på att hon faktiskt var mänsklig.

Dörren slog igen och Indira såg upp igen. Nu kom hon även på sig själv om varför hon valt att se bort. För att dölja dessa irriterande tårar som hon samlat på sig. Men det var få, och gick snabbt att torka bort.
Idiot...
Hon slängde en sista blick på sig själv i spegelbilden och valde sen att följa Jake ut, tillbaka på dansgolvet.

Hon hade strött ut innehållet i sin handväska på klinkergolvet.
För kanske tjugo minuter sedan.
För kanske tio minuter sedan?
En timme? En tiondel av det? Katelyn lutade huvudet på sned, förundrad, hennes skratt studsade, studssssssade mot väggarna och fick henne att rysa. Det var makalöst hur underbart det var.
Hon hade strött ut innehållet och nu måste det sorteras. Det måste sorteras för att hon hade strött ut det.
Problemet var bara att ingenting ville ligga där det skulle, och låg det där det skulle var det inte där det skulle ligga.
Men det störde henne inte, det var fascinerande, och det visade sig i rynkan mellan hennes välformade, täta ögonbryn.
Flickan lät fingrarna intensivt arbeta, med örhängen, med nagelsaxen, alla sedlar som var helt omöjliga att ha styr på, med mascaran var behållare var alldeles fantastiskt turkos, med den orangea handväskan med det glada pumpaansiktet och fångade glitter som föll ur håret och jagade lampljuset med en fickspegel.
Katelyn hade besviket noterat att ingen kommit in på toaletten, för må så vara att hon var lättdistraherad, men lite sällskap.. det vore alldeles otroligt, jätterätt just nu.
Hon bar på så många ord och hon måste få ur sig dem. Nu.
Den honungsfärgade blicken ilade, inte för en sekund stilla, och plötsligt såg hon den.
En svart spritpenna,
under ett av handfaten.
Ett nästan perverst leende breddades från mungipa till mungipa, fick hennes drag att se förvanskade ut, då hon ryckvis rörde sig, ryckvis flöt fram över golvet.
Pennan kändes som ett förlorat finger, ett barn som äntligen återvänt hem, den förlorade sonen försvunnen i krig som plötsligt står på tröskeln, då hon tog den i sin hand.
Hon reste sig med plötsligt allvar och ögonen som mötte henne i spegeln kändes övernaturligt runda. Dock chockades hon av leendet, att det fortfarande var kvar, hon hade glömt att hon log.
Pennan var höjd innan Katelyn registrerade det, och hon ryckte till när hon såg den reflekteras, samlade sig, fnissade bortom kontroll, samlade sig igen och drog så prövande med pennan över spegelglaset.
Det var elektriskt.
Katelyn fortsatte över spegeln, till nästa och nästa och nästa och blundade och plötsligt hörde hon musiken igen och hon var tvungen att röra sig det visste hon för annars skulle hon bli...
Galen.
När Katelyn åter öppnade ögonen satt hon i ett av båsen, uppflugen på toastolen, dörren öppen.
"Rampage time...", viskade hon ljuvt, parallellt med att hon impulsivt pressade pennan till sina läppar, tuschen var besk i hennes mun.
Äntligen hade hon funnit sitt läppstift. Skrattet klingade alldeles för skarpt över hennes svartmålade läppar, men hon var nöjd, och orden flödade i perverterade anklagelser och mörka dikter och recitationer och osammanhängande nonsensdravel över båsets väggar.

"Ladies and gentlemen. If you excuse me." Sa han med ett flin och reste sig från bordet. "Don't dare to take my money.. I'll be back soon." Med en nästan hotfull blick såg han på spelarna och skyndade sig sedan mot toaletterna. Han var inte oroad över att missa någonting borta vid spelbordet. Det var många spelare, han hade åtminstone 10 min på sig. Han hoppades det inte var kö.

Att ta sig till toaletterna var inte det enklaste. Mycket folk hade sökt sig upp på dansgolvet och mer eller mindre betedde sig som en skock vilda apor. Tass fick armbåga sig emellan alla fyllon för att komma bort till toaletterna. Han slog upp dörren och gick in.

Det var tomt. Tass kände sig lättad. Då kunde han snabbt återvända till tärningsspelet sedan. Han kastade en blick i spegeln, en mimare såg tillbaka på honom. Han ryckte till men kom sedan på sig själv med att skratta. Det var ju hans eget skickligt målade ansikte. Ovant stirrade han några sekunder. "Man, you're hot!" Sa han till sig själv och satte upp händerna framför sig som om han rörde vid en osynlig vägg. Ett kvinnligt sluddrande hördes från båsen. Ike insåg att han inte var ensam i rummet. Han vände sig om och fick syn på en kvinna uppflugen på toaletten i det första båset. Hennes smink hade runnit och smetat ut sig, läppstiftet var.. svart... svart tuch? Fortfarande mumlade hon osammanhängande. Hela scenen var komisk. Ike höjde ögonbrynen och fortsatte stirra på henne. Fyllot var bekant på något sätt.

Då kom han på det. Whisper/Katelyn! (kommer inte ihåg vilken namn hon presenterade sig i xD ) Kvinnan som hade spillt kaffe över honom en dag för längesedan.

"So, we meet again, coffeegirl." Sa han med ett roat flin. Hon var betydligt mer onykter än vad han var. Hon hade lyckats få tag i en penna som hon hade kladdat med i båset.. och i sitt eget ansikte. "What a.. pleasent surprise to find you here." Han kunde inte hålla tillbaka ett skratt.

Han tyckte synd om henne. På samma sätt som han tyckte synd om den tjocka bassetten i grannlägenheten som alltid försökte komma ut genom brevinkastet på dörren och alltid fastnade med nosen så att granntanten fick be honom om hjälp att trycka ut hundstackaren.

Plötsligt var hennes röst
inte längre ensam här inne.
Katelyn skulle resa sig, hon skulle bara skriva klart först...
Hennes händer var vid det här laget fläckade av färg och det fick henne att känna sig vild. Som ett otämjbart djur.
Hon ville dansa igen.
Så ryckte hon till då någon plötsligt talade. Tilltalade.
Hennes röst var inte ensam här längre, just det.
Katelyn vred långsamt på huvudet, fjädrarna svajandes över henne, ögonen stora och sotiga bakom spetsen, läpparna skarpt svarta. Hon log, tänderna såg nästan skrämmande vita ut i kontrasten som uppstod, som om de vore självlysande.
"Oh, wow, I know you! Right? Don't I? I spilled coffee all over you, I'm such a clumpsy cow...!" hon babblade på medan hon flög ned från toastolen, studsade upp till honom som en liten flicka, huvudet på sned.
"It's feels soooooooo great to have you here, no really, I mean it!" hon bet sig förläget i läppen, skrattade med honom utan att begripa vad han faktiskt skrattade åt, det kändes bara så underbart att göra det.
"You know... I got this call earlier, but i don't want to speak about that." hon såg varnande på honom, munnen sammanpressad, sedan log hon igen.
"It just means that... now, I'm officially of the rails." hon rynkade pannan medan hon funderade på hur hon skulle formulera sig, sedan skrattade hon, ljuvt och mjukt malplacerat.

Katelyn förstod inte att han antagligen trodde att hon var full, för det var hon inte!
Eller, inte bara, det var ju bara för att höja ruset. För att göra allting bra.
I alla fall för ett tag.
Hon var alltid alldeles utmärkt och jätteduktig på att artikulera i sitt.. tillstånd. I alla fall nu, i början hade det varit lite knivigt med det mesta. Fast det kanske inte skulle övertyga honom?
"It feels amazing to draw and wright again! Here, you should try it." hon tryckte pennan i hans hand, såg uppfordrande på honom, rev sig litet på underarmen så naglarna skrapade huden röd.

Whisper var garanterat onykter. Eller så gick hon på något ännu starkare.
Ike flinade åt henne och lyssnade bara med ett halvt öra på hennes prat. Han förstod sig inte på det. Någonting om ett telefonsamtal. Plötsligt fick han en penna inpetad i handen. Han såg på den som om den vore ett sällsynt föremål i några sekunder innan han återigen vände blicken mot den svartmålade kvinnan.

"Me... paint..?" Hans blick blev misstänksam. Rita någonting? När ritade han någonting senast? Han mindes inte. Hopplöst skakade han på huvudet och riktade pennan mot Whispers ansikte. Flinet fanns åter att finna på hans läppar.

"You know, My secondcousins grandpha was Picasso." Log han och försökte se övertygande ut samtidigt om han ritade ett snabbt, svart streck över kinden på kvinnan. "Yeeah. Lovely!" Utbrast han och nickade nöjt åt sitt eget streck. Förtjusande fint! .. Eller det var åtminstone vad han sarkastiskt nog försökte intala sig själv.

Kanske var han lite onykter trots allt? Men vad gjorde det? Han kunde ju tamefan rita ett helkungligt streck på en kvinna som knappt kunde stå still. Vilka skills. Med nyfunnen självsäkerhet vände han sig om och började rita en hackig streckgubbe på spegeln vid handfaten. "This... is.. me!" mumlade han och inspekterade sitt verk. Vackert!

Nej. Inte full. Han hade bara förjävla kul! Plötsligt gjorde sig blåsan påmind, anledningen till att han hade kommit till toaletterna från första början.

"Oh! Gotta pee!" Sa han snabbt och kilade in på ett av båsen.

En ensam kvinna med ett svart streck målat över kinden. Harteus såg kopplingarna; den svarta streckgubben vid en av speglarna, hennes onaturligt mörka läppar och så pricken över i:et – pennan själv. Det hördes ljud inifrån ett av båsen, Harteus var med andra ord inte ensam. Kvinnan var tveklöst påverkad av något, men Harteus hade inte ögon för droger, han struntade i henne och vände sig mot paret han nyss knuffat in. Chloe befann sig i sin mans famn, han kramade henne hårt fastän hon gnydde av smärta. De stod lutade mot klinkerväggen och kvinnans blod hade smetat av sig på den vita, glänsande ytan. Harteus vände sig mot sina offer, sin svettiga hand letande i fickan efter pistolen, han fick tag på skaftet, gud, varför var det så svårt för?
”You have been talking about me, about us, Simon!” väste han. “You have told people… and what about the cops? Do they know? That we torture and kill others?” Argt slängde han fram pistolen ur fickan och riktade den mot dem.
”Two bullets, one for you and one for your ugly wife. You should know by now that you do not talk about Dante Dulcina. You do not tell others.”
“And what about our deal then?!” vrålade Simon, rädd för sitt eget liv. ”You told us we could live… If I stopped, if I stopped talking, please, I beg you, please, not her, not Chloe!”
Chloe grät tyst mot Simons axel, hon hade förstått sedan länge att deras liv inte gick att rädda, att Harteus skulle bli deras död. Upprört såg hon förövaren i ögonen och öppnade munnen för att tala. Kulan träffade mittemellan hennes ögon. Hennes huvud dunkade in i väggen bakom och hon gled lealöst ner på marken. Blodet rann över väggen i floder, Harteus såg rött. Allt var rött, allt var blod. Ursinnigt vände han sig mot Simon. Han hörde ingenting, såg ingenting. Och han skjöt.

Två kroppar, klädda i blod. Harteus stod darrande och såg på deras lik. Hans axlar skälvde i tyst skratt. Han hade lyckats – de var döda, hans uppdrag var utfört. Han såg sin galna spegelbild reflekteras i de otaliga speglarna, tusen, nej, miljoner avbildningar av hans eget förvirrade, skrattande ansikte. Täckt i blod – en ny halloweenutstyrsel, var det inte alldeles perfekt? Chloe såg förnedrande på honom, tomma, döda, men med minen av total fasa. Han lade ner pistolen i fickan igen och gick på ostadiga ben fram till kvinnan. ”It was your husbands fault”, viskade han. ”This will keep happening as long as there are people like him, stupidity is a sin, isn’t it? Well, in my world it is.” Han reste sig upp och spottade två gånger framför deras liggande fötter. Sedan vände han sig mot den påverkade kvinnan, och till alla andra i badrummet för den delen.
”You better run, now! Fucking run for your lives!” Sedan vände han sig bryskt om. Tårarna hade börjat rinna, men ändå rann de på ett ansikte täckt av ett brett leende. Kvällens event var över, var god och lämna festen.