(alla som vill får hoppa in)

Det fanns en svag nervositet, och många förhoppningar. Fingrarna kunde inte inte låta bli att smyga åt sig en ny bit utav pappret, hon rev det samman i små, små bitar som sen föll ner på hennes knän. Det var längesen nu, allt för längesen. London var hennes hem men ändå hade hon lämnat hela staden bakom sig, lika så som hon lämnat sina vänner för att kunna rädda sig själv. Kunde man då kalla sig en vän? Nej. Medusa va spårlöst försvunnen, antagligen bakom bom och galler. Likadant med dom andra. Ja, dom flesta fanns inte längre kvar, men få stod kvar. Det fick duga. Så länge det fanns pengar så fanns det hopp.
Handen höjdes och tumnageln smög sig mellan hennes tänder och blicken riktades ut genom dom svarta tonade rutorna från taxin. Ja taxi, inte limousin. Hur länge hade hon egentligen vart i Mexiko? Drygt ett halvt år i alla fall om inte ännu längre. Hon visste inte vad som hade hänt med dom andra, dessa barn som levde på gatan eller dom äldre som drev stora affärer på den svarta marknaden. Hon hade noll koll för en gångs skull i hela hennes liv. Men med en gnutta sanning så kunde hon erkänna för sig själv att det egentligen bara fanns en enda person som intresserade henne då det handlade om dom utanför hennes omgivning. Tenkai. Den mannen hade hon inte släppt med tankarna för en enda sekund, inte för att hon va hopplöst förälskad eller hyste några som helst känslor för honom. Men det var något irriterande som fick henne att tänka tillbaka hela tiden. Kanske va hon arg, förbannad.

Taxin stannade utanför den stora byggnaden. En matta hade dom till och med rullat ut åt folket, och alla såg så glada och nöjda ut. Lyckliga.
Indira satt kvar i taxin ett kvar, vek undan med blicken och såg bara tomt rakt fram. Flera, om nästan inte alla hade klätt ut sig. Vissa såg faktiskt riktigt bra ut i sina små dräkter. Men sen fanns det såklart dom som höll sig till den slampiga delen, och inte hade någon fantasi alls. Men varför skulle hon klaga? Hon själv kom endast dit i en svart spets klänning, såklart inte genomskinligt. Nu fattades bara en häx hatt eller varför inte ett par djävulshorn. Nej, hon skulle ändå fortfarande vara sig själv.
- Gracias..
Viskade hon tyst fram på spanska i samma stund som hon gav den spanska taxichauffören pengar, och hon öppnade bildörren för att kliva ut.
Det var höst, och det kändes. Även om det inte var lika kallt som i övriga europa så var det nog för henne. Även om det säkert inte var så, så kändes det som om alla blickar drog sig mot henne. Och inte för något bra syfte. Men likt vanligt gick hon bara förbi det ointressanta, mot ingången, hon behövde bara le lite svagt åt en av vakterna som sen bockade av henne från listan. Tur var det att en av dom faktiskt kände igen henne sen tidigare. Då slapp hon stå där, visa legitimation hon inte ens hade med sig. Men vem hade egentligen leg här? Stället var redan kryllat utav yngre. Antingen hade dom mutat sig in, eller helt enkelt stannat kvar inne trots att klockan passerat nio. Det fanns många alternativ för att undgå systemet.

De mörka ögonen svepte över golvet och hon kunde faktiskt inte låta bli att skratta för sig själv då hennes blick blev bemött utav flera utklädda som stod och skämde ut sig på golvet. Men det var så det skulle vara.
Några bekanta från hennes gamla skola vinkade glatt, hon själv vinkade svagt tillbaka men sökte sig snabbt bort till baren där hon sjönk ner på en utav stolarna. Vip bordet fick vänta tills vidare.
Musiken pumpade i takt med pulsen, folk skrek istället för att prata, vissa skynda sig för att spy på toaletten. Heh, som tur var, hade hon aldrig tillhört den här kategorin utav folk.

Off: För att veta hur det ser ut i "lokalen" ber jag er kika in här. Lite info mm som är viktigt finns även att läsa!
http://dimension.swedishforum.net/t91-halloween-2011

Det kändes inte helt okej att vistas bland folk igen. På senaste tiden hade Ike utvecklade en svag form av social fobi. Han hade blivit paranoid och dessutom väldigt lömsk. Allt för att inte bli igenkänd av gamla fiender och snuten. För han visste fortfarande inte om polisen jagade honom eller om dom ens hade ett signalement på honom. Men han fortsatte vara försiktig och förbli gömd, trots att det gått flera månader sedan polisen stormade Devils högkvarter och splittrade gänget. Tass hade klarat sig, flytt som en feg gris. Det var inget han var stolt över, men han hade i alla fall överlevt. Och livet höll faktiskt på att bli relativt normalt igen. Han hade återförenats med Tenkai, de hade sakta börjat bygga upp Devils igen. Livet blomstrade.

Men ändå levde misstänksamheten kvar i Tass, fortfarande ville han inte bli igenkänd. Och vad kunde då passa bättre än en maskerad? Han flinade lite åt det komiska och kastade en blick i backspegeln för att kontrollera att sminket såg okej ut. Hans ansikte var målat i en spöklik kritvit färg. Ögonen var svartmålade och läpparna likaså. En mimare. "A fucking mime. Looking gorgeouuuus! The girls gonna love you!" Sa han till sig själv i en självsäker ton. Han svängde in och ställde sig bakom en kö av taxibilar. Det var ingen liten fest inte. Han svalde sin paranoia och klev ut, en röd matta slingrade sig upp mot entrén. Långsamt tog han sig uppför den och in i lokalen. Musiken dränkte alla andra ljud. Den mörka blicken fastnade på baren, på bestämda steg styrde han kosan dit.

Han såg sig omkring. Kanske var det inget misstag att komma hit trots allt. Utklädnaderna var imponerande, det fanns allt ifrån vågade kaninklädnader och djävulsbehornade horor till otäcka spöken och han kunde till och med skymta en vandrande, gigantisk cola burk på dansgolvet. Snabbt kastade han en blick ner på sina egna kläder, en svartvit randig tröja, en röd halsduk, svarta hängslen och ett par svarta kostymbyxor. Han rättade till den svarta, obekväma baskern på huvudet och stack sedan händerna i byxfickorna för att plocka upp de vita tunna handskarna som gjorde hans mimar-kostym komplett.

Väl framme vid baren slog han sig ner på en stol och inväntade bartendern. En whiskey hade inte varit helt fel nu. Blicken fastnade på en ung tjej två stolar bort. Honvar en utav få som inte verkade ha klätt ut sig till någonting. Tråkigt, enligt Tass. Det var ju trots allt maskerad.

"I think you have missed the point with masquerade.." Sa han i en konstaterande, men skämtsam ton.

Hon hade inte vart allt för borta eller instängd av den väldiga musiken, för nog hade hon hört någon prata. Och att det var riktat mot henne. För hur många andra fanns det egentligen här som inte var utklädda? Dom var mycket få, kanske hade hon sett två stycken utanför.
Det ryckte till i ena mungipan i ett försökt till ett roat leende, men hon höll lite tillbaka. Skulle hon divigt slänga fram ett svar som "och flera tycks ha missuppfattat själva halloween". Nej, hon skulle hålla den sidan tillbaka ikväll. Hon la händerna på bar disken och sköt ifrån en bit så att hon lutade sig bakåt och blicken drogs mot främlingen två stolar bort.
- Dräkten är på väg, så än finns det hopp.
Sade hon med ett roat leende.
Mannen hade själv klätt upp för att passa in i omgivningen. Men vad han föreställde hade tagit ett tag för henne att fatta, spöke var det första som slog henne men sen var det ju ganska självklart att han var en mimare. Inget annat. Vad Nira sen skulle komma hit för att ge henne hade hon ingen aning om, bara inte det skulle vara slampigt eller totalt värdelöst. Dock var det hon som hade tjatat på Indira att man skulle vara utklädd och hon hade tackat ja; så kanske hade hon ingen som helst rätt att klaga.

Indira var inte den som va blyg, inte tillbakadragen heller egentligen. Men hon gillade inte att blanda ihop sig med andra, utomstående. Men även det fick gå ann ikväll. Hon klev av stolen, passerade en stol för att sen slå sig ner på den andra bredvid honom. Inte skulle hon stanna värst länge ändå. Planen var att vänta in Nira och sen kunde dom röra sig vidare. Om hon nu skulle dyka upp..
Utan att ge mannen en enda blick från den stunden hon satt sig så talade hon ändå.
- Är du helt ensam, eller har du dragit med dig sällskap till denna maskerad?


off: Blä blev konstigt med svenska citat kände jag nu. Lär ändra i framtiden xD <3

Fingertoppar som uttråkat smattrade mot det isande glasets yta. Weed stirrade ut mot havet av älvor, zombies, dockor och clowner som dansade likt om det vore eld under deras fötter, några med en självsäkerhet som inte matchade deras talang.
De var för honom endast en mängd på ett hett och neonbelyst dansgolv, maskiner som drevs av illusionen av lycka.
Han förstod inte upphetsningen av plastskelett och låtsasblod, upphetsningen som väckte den annars så gråa staden till liv och jagade ut barn och ungdomar på gatorna så fort det närmade sig slutet av Oktober. Därför hade Nolan närmast tvingat hit honom och han hade gett med sig efter ett glas vodka och en kompromiss - att han inte skulle klä ut sig.
Så en svart mask för ögonen var det närmsta han tänkte komma på vägen i utklädnad, men faktiskt såg han ganska stilig ut idag med en svart kavaj till lika mörka jeans och docs. Om någon frågade hade han sagt att han föreställde Zorro.
Den bekanta berusningen som var hans vän och ibland sorgliga räddning smög inpå tillsammans med en värme som varken berodde på kläderna eller effekten av många kroppar i ett för litet rum, och han noterade att blicken blivit mer dimmig för var glas. Precis när han höjt handen för att svepa det sista klistrades hans blick fast på någonting som fick hela rörelsen att frysa och sedan spelas baklänges, glaset ställdes försiktigt ned på bordet framför honom. En funderas rynka mellan ögonbrynen. Oh fuck. Visserligen var hennes ansikte smalare, kindbenen mer markerade och nästan fördjupade, benen nästan längre och håret några nyanser ljusare, men sättet hon förde sig på fram till den helt obetydelsefulla mimaren var densamma. Blicken likaså, dessutom hade hon en solbränna som tydde på att hon knappast befunnit sig i London de senaste månaderna - nejnej, Weed visste var hon hade varit, och just i detta ögonblick sprack hans förhoppningar om att hon skulle vara borta för gott. Och friheten han haft när hennes anhängare varit borta från gatorna.. bortblåst.
Utan att släppa henne ur sitt synfält sparkade han hårt till Nolan - som satt på stolen bredvid - med foten och nickade diskret och menande åt hållet, lutade sig lite närmare så att hans röst inte skulle dränkas i musiken.
"Looks like Mexico gave us the bitch back. In a skinnier version, though.."

Taxin stannade upp framför entrén där människor redan samlats utanför i hopp om att få komma in på den stora festen och ännu mer människor fanns nog redan där inne, roade sig på dansgolvet, söp i baren, spydde på toan eller letade efter något ragg de kunde ta hem efter festen. Steel själv var bara här för att titta till läget, se vad för människor det fanns och förhoppningsvis bli lite rikare på information eller bara få visa upp sig lite, att hon nu inte längre gömde sig i sin lägenhet.
Hon själv bar inte mycket till en maskerad dräkt. Hon hade bara en mask för sitt ansikte som vid en andra blick liknande en leopard och till denna mask bar hon en leopardfärgad tunika som smet enkelt åt hennes kropp. Väldigt simpel tunika egentligen men samtidigt väldigt stilren. Hon ville trotts allt hålla sig på en lugn nivå denna kväll. Utsmyckningen fick bli ett steg vassare med ett strasshalsband som satt lite åt runt hennes smala hals, likt ett halsband till ett kattdjur medan armen hade ett enklare silversmycke på sig. På fötterna hade hon ett par svarta pumps med en lagom hög klack som skulle låta henne hålla ut hela natten om så behövdes. Ingen svans eller liknande bar hon utan detta fick duga till kostym för även om hon som liten alltid älskat att klä ut sig kände hon inte för det denna gång men såg inte ner på dem som gjorde det. Att klä ut sig krävs lite faktiskt och dem som inte brukar ha någon ut klädnad var oftast dem fega, dem som inte vågade göra bjuda på sig själv.

Efter att ha betalat taxichauffören gick hon mot entrén, före alla andra och mot vakten som släppte in henne efter att hon nämnt sitt namn. Hon hade så klart fixat in sig som VIP men dit tänkte hon gå senare på kvällen. Rök- och spritlukt slog emot hennes ansikte när hon väl kom in till det stora dansgolvet innan en värme började ersätta den kyla hon tidigare hade känt utanför entrén men inget av detta var okänt eller ovälkommet från hennes sida, nej hon trivdes nog faktiskt bäst här om sanningen skulle fram, det var detta liv hon kände bäst till.
Med den intensiva stålgrå blicken svepandes runt golvet sökte hon efter människor hon kände igen men det var inte förrän i baren som hon började se några ansikten som betydde något, eller hon trodde det i alla fall. Ansiktena kände hon bara vagt igen, kunde inte riktigt koppla vilka dem var. Hon visste bara att hon antingen sett dem på gatan eller en bild efter att ha sökt igenom olika gäng. Mimaren var någon hon inte kände igen än men det verkade som om alla tycktes ha samlats vid baren, något hon snart också skulle infinna sig vid men just nu styrde hon stegen mot toaletten för att se till så att allt är på sin plats.
Ögonen som var inramat i svart kajal och maskara för att framhäva det stålgråa och lägga en extra vasshet till dem under masken såg studerande nu i spegeln, letandes efter något som kunde se fel ut på hennes kropp men inget verkade ha förändrats till sist. Hon tog bara på lite mer läppglans på sina fylliga läppar innan hon med en suck började röra sig ut från toaletten igen. Hon saknade verkligen sina vänner nu när hon var här helt ensam. De brukade vara dansgolvets drottningar, barens divor och klubbens ögongodis men nu var det bara hon kvar, lämnade henne att bli precis som alla andra. Hon hade inga att riktigt dela glädjen med och ensamheten man kände vid både baren och dansgolvet även om man hade andra att prata med var stor. Inte heller kunde hon släppa loss längre och bara leva livet utan att känna den gnagande rädslan i bakhuvudet, varnade för något som knappt skulle hända igen.

Med bestämda steg slog hon sig ner på en barstol och beställde en tequila shot för att försöka få sin kropp att slappna av lite. Hon satt inte långt ifrån dem andra men tillräckligt för att kunna sitta och studera dem i bakgrunden utan att bli alltför synlig. Hon ville se om minnet hade sin skärpa kvar eller om hon misstagit dessa personer för något annat. Hon hade aldrig sett dem med egna ögon och masken för ena mannens ansikte gjorde inte saken lättare precis.
[Masken finns på denna sida om ni undrar hur den ser ut :3 http://www.evasunderklader.se/maskerad/masker/maskeradmasker/maskeradmask-leopard-2/]


_______________
Let's play a game, a game of murder

Dorian satt och trummade med fingrarna mot sina ben. Inte för att han var stressad eller orolig, tvärtom, han var snarare längtansfull. Halloween hade alltid haft en speciell plats i hans hjärta. Han hade alltid älskat att klä ut sig och spela teater (apa). Den unga mannen såg ut genom fönstret. De hade lämnat Ickenham bakom sig och närmade sig platsen för festen. Ett leende blev synligt på hans läppar.
"You look like you're in a good mood." sa taxichuffören och såg på Dorian i backspegeln.
"Halloween, my friend, Halloween." svarade han och nickade glatt åt sina egna ord.
Jo, visst var det Halloween igen.

Då taxin stannade utanför festen och han betalat steg han ur. Musiken inifrån kunde höras utåt. Bakom honom lämnade taxin utan att han ens lade märke till det. All fokus var lagt på festen och människorna runtom. Dorian gick med självsäkra steg mot vakten. Trenchcoaten han bar fladdrade vagt bakom honom. Han var otroligt nöjd med sin utklädnad. Den bruna kostymen, tenchcoaten, till och med hans skor skrek den tionde doktorn från Doctor Who. Säga vad man ville, men hans mor var förbannat duktig på att sy! Det enda som hade misslyckats var han något för korta hår, som han så gott han kunnat hade fixat till en liknande frisyr. Framme vid vakten uppgav han sitt namn och blev insläppt. Musiken var märkbart högre här än utanför. Doften utav sprit, rök och svett låg i luften. Ett skratt undslapp honom. De på dansgolvet var kanske inte var någon John Travolta någon utav dem, men roande var det helt klart. Efter ett par glas skulle förmodligen även han göra dem sällskap. Dorian styrde kosan mot baren. Väl framme beställde han en whiskey och väntade tålmodigt. Han kastade en blick till höger. Ett skevt leende dök upp på hans läppar när han fick syn på gängledaren. Även med mask kunde han känna igen honom. Då hans sprit dök upp tvingades Dorian att slita blicken från honom och betalade. Kort därefter valde han att göra Weed och den andre bredvid honom sällskap.
"Didn't expect to run into you here." sa han med ett kort skratt.
Dorian vände leende den blå blicken till den andre.
"I don't believe we've met." han höll ut sin hand. "I'm Jester."
Om denne någon satt så nära Weed utan att verka vara ett hot var det förmodligen en annan gängmedlem. Hur kom det sig att han inte hade träffat honom tidigare?

Den blonda kvinnan tog hans kommentar bra. Tass flinade åt henne och smuttade på sitt glas då hon flyttade sig till stolen intill honom. Hennes fråga fick hans humör att sjunka en aning. Han var faktiskt ensam på festen. Hans förhoppning var att stöta på andra ur gänget här. Det var trots allt en stor fest. Men än hade han inte mött någon vidare framgång.

"I came alone. You find the best new friends when you are alone." Han kastade en blick på henne med han höll inte kvar den länge innan han åter stirrade ner i den gyllene drycken. Han sa ingenting mer, hoppades att hon förstod för han var inte den som gick djupare in på diskussioner, i alla fall inte med främlingar. Han log för sig själv, han visste inte ens hennes namn.

"I'm Ike." Sa han efter en stunds tystnad och sträckte fram handen. Han var inte speciellt formell av sig heller. Folk fick kalla honom vad de ville, men mr gick aldrig hem hos honom. I samma sekund som han sträckte fram handen blev han uppmärksam på alla andra människor som hade droppat in på festen. En leopardmönstrad kvinna satt en bit ifrån dem och såg allmänt bister ut. Hans blick fastnade på en man vid ett bord som på ett oroväckande sätt stirrade bort mot baren. Han vred på huvudet och såg för första gången in i kvinnans ögon.

"You don't happen to know that guy over there that stares at you in a really weird way?" Fortfarande med blicken på kvinnan försökte han visa henne riktningen med en diskret vinkling på huvudet.

Det luktade trubbel.

Trädgården hade varit lugn. Inte alltför mycket folk - visserligen tobaksrök i sjok värda en fabrik - och inte heller för mycket alkohol inblandat, då de flesta som ville ta det lite lugnare med festandet tycktes röra sig där.
Inte för att deras definiering av lugnt var samma som hennes. Varför var hon här ens, och 'festade', då hon med all säkerhet inte skulle bli ens hälften så berusad som de andra under kvällen, inte tänkte mingla och skaffa sig ett tiotal nya, men onödiga och snart förglömda vänner, eller ens ta med sig någon tillbaka hem.
Med tanke på att hennes hem bestod av en lägenhet som luktade piss och mögel med en stålfjäderssäng utan madrass och en hund med tendens till kraftig svartsjuka, antog hon att det sista inte skulle fungera för henne, ens om hon försökte.
Men om trädgården redan varit en fest som räckte väl till i hennes tycke, insåg hon att så definitivt inte var fallet i hela lokalen så fort hon kom in på dansgolvet och genast överfölls av ljus i varierande former, kroppar som rörde sig alltför nära för att det skulle vara speciellt hygieniskt, och starkast av allt, musiken, som var en så stor kontrast från surret ute i trädgården.
Ljuset fladdrade över hennes närmast onaturligt mörka ögon, framhävda av mörka röda och svarta toner skuggade i delikata mönster över hela hennes ansikte, med början från de yttre ögonvråna från vilka de sedan slingrade sig ned kring hennes skarpa ansiktsdrag och ramade in hennes ansikte för att framhäva de klarröda läpparna och svarta ögonen. Det var knappast någon form av dräkt, med ett enkelt spänne som samlade upp det röda håret ur hennes bleka ansikte, med undantag för den svarta pannluggen som fick hänga löst, och en lätt åtsmitande, mörkt purpurröd tunika tillsammans med mörka leggings. Alldeles rena och hela - vilket var förvånande. Tess hade inte riktigt pengar att sätta på sånt.
Men här var hon, snyggt uppklädd - även om det definitivt var kläder hon aldrig i andra fall skulle ha satt på, och hon hade redan mött ett par förvånade blicken denna kväll - tungt mejkad, och
absolut uttråkad.
Så uttråkad att hon bestämde sig för att ta sig till baren genom den massa av människor hon antog skulle bli bra mycket större under kvällen, och beställa någon form av drink med okänt innehåll. Sedan lade hon snabbt beslag på ett ännu tomt bord, och först då hon satte sig på den höga stolen lade man faktiskt märke till hur kort hon var, då hon valt klackar som var höga som torn, men på något sätt lyckades med att inte se onaturligt höga ut.
Blicken kunde inte precis kallas intresserad, men ändå var den skarp, då hon började kolla in vem som befann sig här. En missnöjd rynka uppenbarade sig mellan hennes mörka ögonbryn då hon inte direkt upptäckte någon hon kände. Hennes blick fastnade dock vid två ynglingar, den ena förvånansvärt stiligt klädd, men med en mask för sitt ansikte som dolde för henne orsaken till att hon tycktes finna honom mycket vagt bekant.
Treonthas ledare, en person hon aldrig talat med själv, men sett lite här och där, fann hon också, denna i sällskap av en man hon antog skulle föreställa en mimare.
Men inget direkt intressant. Enda orsaken till att hon ens tagit sig hit var en önskan att få plocka på sig lite ny information. Saker slank lätt ur folk då de tagit lite för många glas, och detta var en av de största festerna på länge. Samtidigt en chans för henne att åter låta folk veta att hon fortfarande fanns här, visserligen med en låg profil som alltid, att man fortfarande kunde stöta på henne på Londons gator. För visst hade hon dragit sig undan några månader, och med det hade hennes popularitet sjunkit, och även antalet människor som kände igen henne. Folket i Londons undre värld skiftade hela tiden. Det fick hon bevisat för sig nu ... Kunde här inte finnas en enda bekant? Sure, Tess var inte precis den blygaste och fåordigaste personen i London, men hon hade gärna börjat kvällen med ett samtal med någon hon kände, innan hon började gå vidare till de nya viktigpettrarna i London.
Med vad som tycktes vara en lätt suck lutade hon sig tillbaka i stolen med klackarna fastkrokade i fotfästet under henne och tog en klunk av drycken, som visade ha sig en mycket skarp smak. Det låg något obrytt, självständigt och lugnt över denna flytande rörelse, ett tecken på att detta var en flicka som kunde vara väldigt lätt att ha att göra med.
Men samtidigt inte skulle tveka att ge dig en bitchslap om du påpekade detta.

[Då jag inte är bäst på att beskriva kläder tog jag mig friheten att skissa fram en design om någon är intresserad/inte förstår det jag skriver XD http://i45.servimg.com/u/f45/16/45/03/26/azazel19.jpg ]

Festen hade pågått ett bra tag, och ännu var natten ung. Människor - mestadels unga - trängdes på dansgolvets blanka yta och gjorde sitt bästa för att röra sig någorlunda i takt med musiken i trängseln. Doften av svett och tobak låg i luften, blandad med den allt mer påtagliga doften av alkohol. Musiken dunkade så att luften vibrerade och mången röst ropade i ett försök att överrösta alla andra.

Invid ett av borden i det gigantiska rummets bortre hörn satt en mindre samling personer i en av sofforna och trängdes. Deras uppmärksamhet vänd åt de två tärningarna som snurrade på bordet. Det välkända klappret av tärningarna när de studsade mot den blanka bordsytan dränktes nästan helt i musiken och rummets övriga ljud, men det till trots tycktes det klart och tydligt i spelarnas öron. En etta och en trea. Ett besviket läte steg från gruppen när den ena av dem samlade åt sig tärningarna för ett nytt kast, men det byttes lika snabbt till alerta rop och skratt. Det spelades inte om någonting egentligen. Ett fåtal mynt cirkulerade i gruppen när någon vann eller förlorade, men inte mer än så.

Ljudet av bjällror blandades med tärningarnas rullande när Azazel kastade på nytt. Tärningarna var inte hans, men han kunde inte längre minnas vem de tillhörde. Inte heller kunde han säga om de tillhörde en av de församlade. En röd och en svart tärning. Passande. Han var själv klädd i en venetiansk mask, lik en vit fågelnäbb med röda och gyllene ornament över och runtom ögonen och som bands i nacken med ett rött band. Maskens kanter kröntes av höga blad av ett läder-likt material i svart och rött med bjällror i ändarna. En poncho över axlarna i samma färger och en röd tunika med vida ärmar, även dessa plagg med silverne bjällror i ändarna, klädde den slanke mannens kropp. Ett par svarta byxor, nedstuckna i de vita band som virats om karlens vader och ett par svart-gyllene randiga skor som även de pryddes av en bjällra i vardera ände. Tärningarna passade onekligen hans eget utseende.

De behandskade händerna klappade när tärningarna tillslut stannade, och med ett roat skratt tog den gycklarklädde mannen emot det mynt som singlades över åt hans håll när han vann denna omgång. Peter Pan vid hans ena sida suckade, men log sedan när det blev hans tur att kasta de två små föremålen i bordet. "This time the luck will be on my side" hojtade han och blåste på tärningarna innan de åter rullade över bordet. Någon av de zombiemålade svarade honom med ett: "You wish!"

Azazel hade befunnit sig i byggnaden länge, hade varit en av de som anlänt i den första stora klungan med folk. Han hade dansat till musiken innan golvet fyllts av så många svettiga kroppar. Nu satt han istället och trängdes med de svettiga kropparna i den lite för trånga soffan och spelade tärning och drack med några han kanske aldrig skulle möta igen. "Chi ha preso il mio bere?" Han knuffade skämtsamt på personerna vid sidan om, och upprepade det han sagt då han efter en stund insåg att de nog inte förstått. "Who took my drink?" Den klart italienska brytningen till trots talade han god engelska och snart nog var det någon av de andra som handade honom ett glas. "Grazie!" De himmelsblå ögonen bakom masken granskade glaset skeptiskt innan han beslutade att det var drickbart. Drycken var söt, inte alls det han själv beställt in tidigare, men det slank ner en klunk ändå. Leende återvände sedan uppmärksamheten till tärningarna.

[Jag är jättetrött och har inte rollat människa på evigheter, och festar aldrig själv (har alltså ingen erfarenhet av detta alls) XD Så ursäktar om det är förvirrat eller så... Hoppas det är läsbart i alla fall ^^; ]

Under den pumpande högljudda musiken var det svårt att höra sina egna tankar över huvud taget, men det hade han alltid haft hög tolerans mot. Det var trots allt ingenting jämfört med det faktum att han fått med sig Weed på en fest - och dessutom en maskerad! Hans försök till att klä ut sig var lite sorgligt meshjärtat, särskilt där han satt bredvid självaste Dracula, iförd svart mantel, halvöppen skjorta och allting! Men det fick duga, tyckte Revolt, han själv var så snygg att det var jämnade ut sig. Dessutom var Zorro en otroligt het legend.

Jo, efter sina många smakprov på diverse drinkar sen de kommit till nattklubben kunde han erkänna att han var lite berusad. Åh, drinker, era ljuva, lömska söta smaker som lurar människor att tro att ni inte är alkoholhaltiga...
"Oh, what a dreamy drink you are, miss Mimosa.", utbrast Revolt plötsligt högt för sig själv, lyfte det smala cocktailglaset och smuttade på den glittrande, rosa drycken, varav han smackade med läpparna och släppte ut ett djupt, förnöjt andetag. "Aaaah~... peachy!"

Så vändes uppmärksamheten åter mot den till synes mycket berusade Batman som satt vid bordet bakom hans och Weeds, lutande på sin stol och med flera tomma glas framför sig. Sin bästa väns sällskap till trots så satt Revolts gamla vanor etsade djupt - dessutom hade Batman alltid varit Revolts favorithjälte, och den här unge mannen gjorde ett mycket ståtligt exempel av hans idol. Leende och skamlöst pillande på Batmans kappa så flirtade han vidare utan några bekymmer.
Tills Weed sparkade igång honom och drog ut honom från sin business.
"Ow! Mate, the hell?", snäppte han till och vände sig mot sin kompis med en frustrerad blick, varav han förlorade tålamodet till sina fejkhuggtänder, och drog ut dem ur munnen. "What?"
Så hajade han till. "OH. OH, that. Her. Oh, golly, if she's here, there ought to be some fun. What a golly night this is, isn't it, mate?", hans hon drev snart till en löjfullt road ton, sin vaga oro till trots. Fel sorts drama...

Så kom rätt sorts drama, till typ. En av Weeds vänner. Eller, ja.. en.. gängmedlem. Ja, det borde han veta.

Inför den nya potentiella bekanskapen knuffade Revolt diskret ner sin mimosa från bordet - kraschet hördes inte under musiken, och det syntes inte i nattklubbens fängslande mörker. En drink som bestod av champagne och apelsinjos passade inte in. Han tog därför nonchalant en drink från en förbipasserande bartender med en bricka balanserande på handen och svepte en tredjedel i ett gupp innan han identiferade innehållet. Usch. En öl. Mycket bättre. Manligare och sånt.
Efter han kliat sig nonchalant i nacken log Nolan enkelt mot den nya killen, nickade och tog hans hand efter några sekunders lugn väntan.
"Yep. I do know you, Jester. I'm Revolt.", svarade han, och bad stilla för sig själv 'don't ask'. Han ville verkligen inte vara ohyfsad, och fast han sannerligen njöt av Weeds tilltvångade sällskap så ville han tillbaks till sin snygga, och fascinerande livlika Batman; han hade konstaterat att Batman hade särdeles stora fötter.