Han hade redan börjat bläddra igenom den skräckinjagande stora bunten med nyinkomna dokument, övertygad om att det skulle ta en stund innan ms. Messer hann besluta sig för något svar, då han bara av en händelse kastade en blick mot hennes ansikte och möttes av en blick som tydligt klargjorde för honom varifrån känslan av att betraktas av Londons mest oberäkneliga rovdjur hade sin grund.
Han behöll sitt lugn, det närmast oberörda ansiktsuttrycket även om han närmast roades av att se hur hon bet ihop, kanske för att försöka undvika att skrika åt honom exakt vad hon tyckte om den saken. Inte för att han inte väntat sig någon form av liknande reaktion som denna. Mycket snabbt hade han insett att hans arbetsgivare var någon som man behövde vara noga med att bemöta på rätt sätt exakt hundra procent av den tid man befann sig i hennes sällskap. Och att hon gjorde mycket klart för en om man gjorde någonting fel.
Hon talade klarspråk i alla fall. Om man hörde till de som lyssnade till annat än bara ord, vill säga. Han var rätt så säker på att en så simpelt lycklig människa som Anne aldrig skulle kunna se skillnaden på hot och varning, så som han nu enkelt kunde tyda i de första ord som nådde honom, och lockade fram ett närmast automatiskt, ursäktande leende över hans läppar.
Ett tecken på att han backade undan utan att tveka. Han skulle inte kunna rubba hennes beslutsamhet om han inte tog hänsyn till hennes varningar och vassa ord. Såklart var det ju också en aning tveksamt om han alls skulle kunna förändra hennes åsikt.
"You should feel glad someone is pitying you, since I'm pretty sure you've made most of the people you've met today too afraid of you to do that.
But consider my honesty as only worry, not pity."
Han lät ett mjukt leende dra sig kvar på de smala läpparna, ett förkunnande om att han snarare uppskattade tillrättavisningen, än tog illa upp över den.
Hon skrek ju faktiskt inte hörseln ur honom, utan talade så lugnt och civiliserat att han knappt kunde annat än beundra hennes självkontroll. För att det som rörde sig i hennes huvud var lika angenämt som de ord hon uttalade tvivlade han skarpt på.
Den sista meningen fick honom att skarpna till ytterligare.
En förfrågan, snarare än en utmaning.
Några sekunder begrundade han dessa två alternativ, rullade med lätta rörelser pennan i sin hand och lät blicken lugnt följa dess regelbundna rörelser med ansiktsdrag som nästan kunde ha beskrivits som intetsägande, om det inte varit för att de med all säkerhet mycket sällan var det, alltid avslöjade någonting, eller bar en mask som lurade en till något annat än vad de egentligen ville säga.
Sedan log han, ett snabbt uttryck av att han var road över någonting som slagit honom, en tanke han inte valde att uttala då hon förmodligen inte skulle finna den fullt lika trevlig, om än sann.
" 'My' Samantha ... Well, you're probably already aware of the fact that it's not exactly a sunny story."
Han lutade sig tillbaka, tillät sig glida lite längre ner i stolen i en mer bekväm, inte lika strikt ställning, och ställde igång sin lilla laptop där han lagt den över två lätt vacklande papperssamlingar medan han fortsatte tala.
"I hated her guts when I first met her. She was respectless, impulsive, irrational, selfish, .. the list goes on."
Hans röst var lågmäld, orden relativt snabba, som om hon var någon han memorerat så tydligt att han knappt behövde tänka på vad han sade då han talade, inte behövde analysera och försiktigt välja sina ord som han i princip alltid annars gjorde. Hans fingrar rörde sig med lätta rörelser över de blanka tangenterna på laptopen, ögonen följde skärmen, inte dem, men då han avbröt dessa rörelser och lät händerna vila, lät han den mörkbruna blicken flyttas till Messers skrivbord och de ljusa ögon han visste skulle möta honom där, ett lätt leende på läpparna.
"She was one of those persons you just grew to like, no matter what your first impression was. I wasn't any exception."
Hans blick flackade till skärmen, som lyste upp skuggor under hans ögon som tydde på mycket lite sömn och ännu olösta bekymmer som tyngde de blånande, ändå svaga halvcirklarna. Tydligen missnöjd fortsatte han röra muspekaren över skärmen med svepande rörelser, utan att sluta tala.
"Of course, she was an alcoholic, heavily addicted to practically everything London had to offer, with another life I wish she had never gotten into .. A life I could only wish to know."
Men detta var ett liv han ju kände till. Mycket väl.
Det enda han inte känt till, var att även hon haft ett sådant liv. Ett gatunamn, en mask ... bokstavligt talat i detta fall. Något hon hållit ifrån honom, av en enda orsak han aldrig kunnat förstå - av skam. Skam över att hon redan i sitt riktiga liv var så förstörd, och att hon hade ännu ett, ett ännu värre.
Hade hon inte känt den skammen, hade hon levt. Hade han levt.
Vad var detta för liv egentligen? Aldrig hade han egentligen varit missnöjd med det, i sin helhet ..
Men vad han gjort, skulle aldrig gå att undkommas. Det kunde han inte gömma från sig själv.
"She got out of all that, after a while. With the disappearence of the drugs, went also all the things that had made me hate her. Made me start loving her instead."
Åh, så patetisk han måste låta. Ändå inte lika svag som han skulle ha varit, ifall han inte varit medveten om hur försiktig han måste vara här, säga exakt rätt ord för att inte avslöja någonting om det denna historia utelämnade.
Inte lika svag som han skulle ha varit om hans linser inte dolt allt han inte ville visa. Om de inte bara uttryckt en närmast likgiltig inställning, som om han accepterat livets orättvisa sedan länge. Utan också skammen och ångern, insikten.
"We were moving to the US, to get away from what reminded her of her former life. She'd been a backup vocalist at different clubs here, but now she just wanted to get away from all of that, since it reminded here of what she had been."
Hans blick smalnade, så även hans läppar, vilket gav honom ett uttryck av uppgivenhet utan att få det att verka som om tårar samlades i hans ögon, vilket det skulle ha gjort hos många andra.
"Apparently she had something else she was trying to get away from as well."
Han knyckte lätt på nacken, en gest som tydde på att han ville att ms. Messer skulle komma över till hans skrivbord, om hon fortfarande var säker på att hon ville höra. Men hon hade aldrig slagit honom som någon som skulle blinka tårar ur ögonen över den sorg som drabbat honom.
Vem visste .. kanske den även drabbat henne?
Att hon var ogift hade han lagt märke till mycket snabbt, och han hade aldrig heller sett någon potentiell kavaljer som skulle ha rört sig här. Men möjligheten att hon var en änka hade aldrig slagit honom, av den enkla anledningen att hon nog egentligen var precis en sådan person han skulle ha förväntat sig vara det. Kall, instängd, kontrollerande, närmast jobberoende ... Han hade aldrig trott på stereotyper.

[jag velar och vänder och vet inte om jag skall bryta av här, sååå ... nedanstående skulle då bli en del av nästa inlägg om du inte tar med det i svaret, eller så kan du bara dra igenom hela romanen här i ett kör, your choice.


Han vände laptopen mot ms. Messer, efter att ha dragit ner volymen på videon den spelade så att den knappt var något mer än ett lågsamt susande i det tysta kontoret - de blinkande ljusen och strålkastarna skulle förmodligen förvirra henne tillräckligt utan att hon behövde lyssna till skrålandet han visste att videon av denna kaliber fick till. Bilden var förvånansvärt klar och stadig, dock, även om det var tydligt att det var någon amatör i publiken som stått bakom kameran. Och de två gestalter som rörde sig på scenen var lätta att urskilja, till den grad att man till och med kunde urskilja deras ansiktsdrag då videon zoomades in.
Först fokuserades den på den person till vänster, även om de två inte stod mer än någon halvmeter från varandra, så ibland försvann den enas svepande rörelser och ersattes av den andras.
Det var en kvinna som förmodligen skulle ha varit medellång om det inte varit för de skräckinjagande höga, pinnsmala klackarna som nästan fick henne att nå hennes sångpartners längd. Resten av hennes klädsel var förfinad, elegant, och trots att en tättsmitande läderoutfit avslöjade både långa, smala ben och vältonade kurvor under den delikata korsetten, lyckades hon bära den så att den inte var alltför slampig.
De rörelser som svepte runt mannen bredvid henne var långsamma, nästan slöa, och så mjuka att det var närmast omöjligt att urskilja var en av dem gick över i en annan.
Kvinnans bruna ögon, svagt skiftande i höstfärger som orange och gult och inramade av axellångt, mörkbrunt hår, fångades för en sekund seende rakt in i kameran, innan videon zoomades ut så att hela scenen var synlig igen.
Shiloh log blekt. Ögonen var det enda som behövdes för att man skulle förstå att detta var en sida av henne som inte fanns annanstans än i rampljuset.
"That's Samantha."
Den andre sångaren vände sig också för en sekund mot kameran, och i de blinkande ljusen fångades ett par grönglittrande, livfulla ögon.
"And that's her murderer."
Han stoppade videon, och lutade sig tillbaka i stolen för att kunna sluta ögonen i någon sekund, samla alla tankar och känslor, och återgå till det lugn han närmast alltid bar.
Ett mycket kort, lågmält 'heh' undslapp honom.
"That's a lot more than 'a bit' .."
Han hade berättat allt detta. Avslöjat i princip allt om honom han någonsin egentligen kände att han behövde hålla privat. Öppnat en passage till hans liv och själ .. för en kvinna han knappt kände.
Med ännu ett ursäktande leende, som av någon lustig anledning inte alls tycktes malplacerat i den här situationen, lutade han armbågarna mot bordet och vilade huvudet i sina händer med ett grepp så att knogarna vitnade.
"I'm sorry, Ke- ms. Messer, it's not .. something I usually talk about. It just gets out of hand."
Vilken del av detta som var äkta, vilket som var skådespel - om någonting var det - skulle ingen kunna urskilja. Att han nästan använt hennes förnamn var inte heller ett bra tecken. Det tydde på okontroll .. och kontroll var det viktigaste han behövde med en kvinna som nog inte skulle dra sig för att sparka honom både bildligt och bokstavligt 0m han töjde på gränserna så att de brast.
Vilket han fruktade att han kanske gjort i detta nu.




OOOOH DRAMAAAA .... .__.'''']

Hon tillät faktiskt sig själv sjunka djupare ner i stolen, släppte på den upprätta hållning hon höll även i sittande ställning, och bara lutade sig tillbaka.
Den högra armbågen vilade på armstödet som stolen så givmilt erbjöd henne, och hon lutade huvudet så det vilade emot fingertopparna som kunde massera hennes tinning medan hon med övervakande blick studerade sin assistent.
Det ursäktande leende som lade sig på hans läppar fick henne att sänka ögonbrynen en aning, men inte så pass att det skulle uppmärksammats av någon som inte sökte efter förändringar i hennes ansikte. Att det irriterade henne, det var inte rätt ord för att beskriva hur det låg till. Men såklart störde hon sig ibland på att han backade undan, nästan ursäktade sig, som han gjorde istället för att, som så många andra yngre människor, envist vägra ge efter och säga emot henne. .... kanske var det rätt att säga att det irriterade henne? Hur ironiskt det än var. För han gjorde ju så som hon önskade; han steg artigt åt sidan och sade inte emot då hon tillrättavisade honom. Ändå kände hon sig allt annat än nöjd.
Men den hettande frustration som låg alldeles för nära ytan denna morgon lyckades ändå döljas väl i de kalla ögonen. Iallafall tills hon hörde hans ord, då hon inte längre kunde låta bli att rynka pannan och fnysa lätt för sig själv. En gest som alltför väl uttryckte hennes åsikt, om än någon annan kanske skulle funnit orden roande; det var ju inte direkt så att det han sade inte var sant.
Men det ändrade inte faktumet att hon avskydde det. Att oroa sig eller tycka synd om någon, det var inget annat än slöseri på energi. Och såklart ett tecken på svaghet. Vilket gjorde det ännu mer avskyvärt i hennes ögon.

Det var dock inte hans ord som fångade hennes uppmärksamhet, utan det uttryck som kunde avläsas i hans ansikte medan han tycktes fundera.
Kanske bara för några sekunder, och om än hennes sinnen var allt annat än skarpa i det skick som hon var i, men det uttryck hon avläste, att han inte tillät den minsta känsla speglas i de skarpa ansiktsdragen, fick henne att undra om han skulle välja att inte dela med sig av det som förts på tal.
Ändå beslöt han sig relativt snabbt, och inte helt förvånande så hade han valt motsatsen till vad hon gissat på.
Han hade inte jobbat under henne en alltför lång tid, men hon hade ändå lärt sig snabbt att han inte var lika uppenbar som många, ja i princip alla, andra i hennes omgivning. Någonting som hon inte valt att betrakta som någonting negativt.. men absolut inget positivt heller.
"Sunny stories are rarely interesting."
Hittills hade samtalet inte tytt på någonting annat än att vem denna Samantha än var, vad det än var för historia som vilade bakom henne och Shiloh, så var det inte någonting man skulle förvänta sig vara annat än deprimerande, vissa kanske skulle uttrycka det sorgligt. Någonting som hon med sina få ord bekräftade för honom att hon redan anat.
Den ljust bruna blicken sneglade bara snabbt emot datorn när han startade den, innan hon åter valde att studera honom.
Det hördes i hans röst, på sättet han talade, hur väl han känt denna Samantha, och för ett ögonblick undrade hon om hon ens haft rätten att föreslå detta som ett samtalsämne. Antagligen inte. Och den misstanken stärktes bara då skenet från datorns skärm hjälpte hans ansikte att avslöja hur lite sömn han antagligen fått senaste tiden. Men han hade inte nekat henne, och nu när han fortsatte tala, dela med sig av detta, så lyssnade hon med pulserande huvudvärk på vartenda ord. Om än blicken inte talade för annat än kyla, dolde allt som kunde komma att liknas vid intresse, så kämpade hon emot yrseln och försökte hänga med orden som lämnade honom.
Nej, det var inte det sorgligaste hon hört, om än hon anade att det kunde komma att bli värre då han ännu inte talat till punkt. Men hon ansåg det inte vara patetiskt heller.
Det var för henne svårt att bestämma sig för vad hon skulle tycka. Den näst intill likgiltiga blicken han hade medan han studerade skärmen fick henne att vila huvudet tyngre emot fingrarna som nu slutat massera hennes tinning. Hur djupt satt detta egentligen i honom?

När han gestikulerade att hon skulle komma över till hans skrivbord reste hon sig lugnt ur stolen. Balansen svek henne inte, att gå var inga som helst problem, men hon oroade sig ändå för att det lilla innehåll som fortfarande befann sig i hennes mage skulle komma upp om hon rörde sig för hastigt.
Den ljusa blicken slogs undan för en stund, lika kall och hård som alltid. Känslolös.
I en stund som denna skulle nog många andra ha kramat det de haft i händerna hårt, bitit ihop eller hindrat sig själva från att släppa fram några tårar. Hon var inte omedveten om hur hjärtskärande denna berättelse faktiskt var. Ändå så visade hon inga tecken på att tycka synd om honom, känna medlidande eller ens ett bevis på att orden rörde henne. Men det berodde inte på att hon inte ville visa känslor. Livet hade redan i hennes unga år bevisat sig vara rått och orättvist, förjävligt. Såklart fick man sörja och tycka synd om andra, men det var vad svaga människor tillät ödsla sin tid på.
När man krälat sig fram genom livet den hårsa vägen, förlorat mer än man vunnit, så kom inte tårarna när man hörde om andra människors eller nära och käras öden.
Men allt detta, allt som hon gått igenom som gjort henne till den hon var, det var information, hemligheter, som ingen annan visste om. Att hennes barndom inte ens förtjänades att kallas liv, att hon aldrig lärt sig älska och ändå förlorat en make för flera år sedan, och att hon nu själv inte hade så lång tid kvar.. allting låg dolt i det mörker hon kallade bakgrund.
Så att många skulle kalla henne hjärtlös var en tanke som hann passera genom hennes osammanhängande tankar innan hon nådde fram till hans skrivbord, för att böja sig en aning framåt och studera den video han tagit fram.
Volymen hade dragits ner nästan så mycket det gick, turligt nog, för hon tvekade inte på att hennes huvud skulle ha spruckit om hon behövt lyssna till oljudet som skulle föreställa musik. Det var nästan illa nog med allt skiftande ljus i videon, som fick det att sticka i hennes ögon, men hon höll ändå beslutsamt kvar blicken på skärmen.
Hans ord fick henne att uppmärksamma kvinnans blick, som för bara ett tag verkat ha sett rakt in i den kamera som envetet verkade ha spelat in hela showen. Hon var utan tvekan vacker, eller snygg var kanske ett mer passande ord, och hon hade utan tvekan haft den där speciella glimten i ögat.
Det var nästan, bara nästan, som man kunde ana ett svagt leende på hennes smala läppar, men innan hon hann säga någonting för att uttrycka vad hon tänkte på så skymtades ett par gröna ögon i videon, och hon bet sig i tungan för att ansiktsuttrycket inte skulle ändras.
Vid synen av de där gröna ögonen, så oförberedd, kändes det som om hennes magsäck gjorde ett mycket tappert försök att vända sig ut och in. Snabbt grep hon tag om kanten på hans skrivbord med vänstra handen, bandaget på andra handen var antagligen vad som hindrade henne att ta stöd med båda händerna, och rätade upp sig i en rörelse som hon hoppades skulle få det att verka som att den böjda hållning hon haft inte varit omtyckt av hennes rygg.
Illamående och.. hat?, drabbade samman inom henne och hon insåg med ens hur naiv hon varit som trott att hon skulle kunna förtränga nattens händelser bara med arbete.

Hennes förnamn.
Brutalt rycktes hon tillbaka till nuet.
Han snubblade över den första stavelsen i hennes förnamn, och det var allt som behövdes för att överraska henne så pass att hon inte kunde dölja förvåningen som speglades bakom kylan i de ljusa ögonen.
Det var inte för att det var han som nästan sagt hennes namn som hon kände sig så oförberedd. Det var det faktum att ingen någonsin tilltalade henne med hennes förnamn. Ingen.
Huvudet var för ett ögonblick helt blankt, men hon tvingade sig själv att ta sig samman. Det blev för mycket. Vetskapen om att den som tagit Samanthas liv var densamma som hon tillbringat natten med, den som var orsaken till att hennes liv var ett rent helvete sedan hon vaknat under morgonen, och att Shiloh för första gången visade sig sårbar sedan han börjat jobba för henne.. Hon behövde få samla sig, återta kontrollen och lugnet. Det krävdes att en av dem gjorde det i den här situationen, och hon kunde ju knappast tvinga det på den yngre mannen.
Beslutsamt tog hon blicken ifrån honom och lyfte ner datorn från sin plats där den stått på högarna med arbete, innan hon tog åt sig en bunt med papper som hon med samlat lugn började bläddra igenom.
"Maybe I'm the one that should be worried."
Hon lyfte blicken från orden, och i de ljusa ögonen kunde man avläsa allvaret hon såg i situationen.
Det var de mesta känslor hon förmådde visa, hur känslokall och hjärtlös hon visste att hon framstod, men hon var inte den som klarade av att tycka synd om andra. Det var sorgligt, utan tvekan, men hon var lika hård med andra som hon var med sig själv.
"Have you talked about this with someone that might be able to help you?"
Vem var hon att prata om psykologisk hjälp.
När hon själv säkert varit i behov av det så många gånger, men aldrig trott på att det skulle tjäna någonting till att sätta sig ner och prata med en människa vars yrke var just att lyssna på andra människors problem och det helvete de gick igenom.
Fanns ingen anledning.
Ändå höll hon nu blicken stadigt på den yngre mannen, kämpade för att inte visa hur hårt hon faktiskt fick bita ihop för att kunna hålla masken uppe.
Kanske skulle hon istället ha varit tyst, eller kanske istället frågat varför han faktiskt valt att dela med sig av allt detta till henne. Det var en fråga som hon gärna ville ha svar på. Men kanske var det inte rätt tillfälle att ställa den nu.

[ jag ändrade hela sista stycket.. biten.. vad man nu kallar det, för jag sov seriöst då jag skrev igår. Fyyyyyy så dåligt det var, jag skäms för att jag förmådde skriva det!!
Detta är kanske inte mycket, men iaf lite, bättre... så.. yeah.. nuu är det svarat.. xD ]

Man kunde nästan säga att han satt stelt. Han hade lutat sig tillbaka i stolen och låtit händerna falla från de bleka tinningarna, en ställning som kunde tyckas avslappnad. Men ögonen var vaksamma, sökte tecken på någon reaktion, och det var de som förmedlade denna uppstannade känsla. Likt ett djur som hukade undan ett slag det förväntade sig att skule komma.
Han hade aldrig hört någon nämna sin arbetsgivare vid förnamn. Inte ens de som jobbat för henne längst. Faktiskt inte heller de människor hon tycktes känna som kom och gick då och då utan att han hade någon aning om varför de befann sig här på kontoret, men som ändå tycktes stå kvinnan rätt nära. Därmed hade det tyckts bli något tabubelagt, något som innebär någon form av bestraffning om man skulle råka till att bryta denna oskrivna lag.
Och ms. Messer hade inte precis slagit honom som den förlåtande typen.
Det var av ren artighet han fortsatte blicka in i hennes ögon, väntandes, tills hon tycktes ha talat och frågat klart. Sedan böjde han sig ner för att låta datorn glida ner i väskan igen, en gest han främst gjorde för att få lite mer tid till att sätta ordning på de tankar, de känslor som hotade få hans sinne att bryta ihop ..
Inte för att det skulle vara första gången det skulle hända.
Det också gav honom lite tid på att fundera på varför han tyckte att ms. Messer plötsligt verkade en aning ...
Ja, vad?
De gånger han inte kunnat placera en känsla, ett uttryck han fann hos en person, gick att räkna på en hand. De gångerna hade nyss ökat.
Visst verkade hon fortfarande bära den där lugna, samlade kylan, det där uttrycket som kunde beskrivas som känslolöst. Men hon verkade obalanserad. Som om det var något som rubbade hennes kontroll och gjorde henne olustig. Denna naggande känsla då han inte kunde få denna förändring klar för sig ..
Och han kunde inte släppa det, även om han aktade sig noga för att försöka analysera henne alltför ingående. Hon var en kvinna som, likt de flesta kvinnor, var observant i precis alla lägen - även när de plågades av en baksmälla som hette duga och mer därtill. Och han antog att han inte precis behövde skaffa sig mer trubbel.
Hennes ord var dock inte de värsta. Inte det han kunnat vänta sig. Skarpa, allvarliga .. I mångas tycke kanske onödigt hårda.
Hade han väntat sig medlidande?
Med tanke på att han aldrig stött på någon som inte skulle ha gett honom det .. kanske.
Men det enda han fann var en otrolig lättnad. En lättnad över att Messer direkt valde att kommentera vad som nästan kunde tyckas vara det praktiska. Utan vackert inlindade ord valda för att försöka stilla hans sorg och hjälpa honom på något sätt.
För känslor, medlidande ... vad hjälpte det? Han behövde inte andras sorg och beklagelse. De gjorde ingenting för honom ändå. Och när var dessa känslor någonsin äkta? De flesta människor var själviska i grunden. Medlidande var för dem en akt, ett skådespel där man försökte uppvisa en fasad av att bry sig, fast man inte gjorde det.
Lättnad .. ja, det var det. Han kunde inte minnas när han senast känt just den känslan förut.
Och det var ett förvånansvärt mjukt, kontrollerat uttryck som satt sin plats bland de skarpa ansiktsdragen då han åter böjde sig tillbaka för att med skuggan av ett leende och ett krökt ögonbryn besvara hennes fråga.
"Mind you, you might have a whole other opinion than me, but I do not believe in therapists or anything else of that sort. If I feel that I need a psychologist, I can just hire myself. "
Hennes korta kommentar om att hon borde vara den som oroade sig, och det allvar som så lätt lästs på henne då hon uttryckt den, hade dock inte nöjt honom så som detta hennes tidigare uttryckande tycktes ha gjort. Man kunde därför ana en svag sammanpressning i hans läppar, ett mycket lätt tecken på missnöje som dock inte var menat till att förolämpa ms. Messer, lika lite som de ord som lämnade honom. Ord som hade kunnat tyckas skarpa, utmanande i någon annans mun, men inte i hans.
"And what is there to worry about? This probably wasn't in my folder, but it's not like everyone here lives in a fairytale. I just choose to reveal secrets that others usually keep hidden."
Med detta antog han att samtalet var över, då Messer plockat upp en av hans dokumenthögar och börjat gå igenom den. I alla fall den del av konversationen som var intressant, om hon inte hade någonting att protestera emot eller tillägga. Istället skulle det gå över till det vanliga kallpratet, det där som man höll igång bara av artighets skull. Något han så sällan uppskattade. Men det var en nödvändighet, något man gjorde för att verka .. ja, normal.
Så han lät blicken återvända till skrivbordet och till det papper som låg framför honom - vars handling han lyckats glömma totalt under de senaste minuterna, och skulle just till att stryka över något då han uppfattade en rörelse i ögonvrån och lyfte på huvudet igen i tron att Messer gestikulerat någonting åt honom. Det visade sig dock att det bara var för att rätta till den höga kragen hon bar, så Shiloh skulle inte ha lagt märke till något speciellt om han inte låtit blicken ligga kvar på hennes för en sekund blottade hals en aning längre än han normalt skulle ha gjort.
Bredvid hennes pulsåder, en ven han så många gånger skurit av, lyste det färska skärsåret han på så lätt hand märkt in i ett blekt skinn denna morgon.
Om han kunnat tänka så klart att han kunnat vara glad för att han bar sina plastiga, känslotomma linser. För vad hans gröna ögon skulle ha återspeglat skulle för en gångs skull ha varit lika klart som glas att läsa, om så ens för bara en sekund.
Av en så simpel, en sådan obetydlig känsla, som förståelse.
Efter det kom chocken, förvåningen, skammen.
Men först .. bara förståelse. Insikt då alla bitar föll på plats, då Kega Messer passades in med Key, maffialedaren, då de två så enkelt flöt ihop till en och samma person. Då han förstod att samma kvinna som var hans arbetsgivare, en person han snabbt kommit att respektera och till och med till en viss grad gilla för hennes annorlunda sätt och vägar som hon förde sig på, också var den person han i går kväll drogat och haft för avsikt att mörda, men sedan.
Sedan känslan av att ha hamnat i en isvak man aldrig skulle kunna ta sig upp ur mer. Trycket som tycktes pressa mot hans bröstkorg så att ett andetag plötsligt blev det mest nödvändiga, men också det mest omöjliga för honom och hans överlevnad.
Men misstron kom aldrig. Det fanns ingen möjlighet att det som just bevisats för honom inte var vad det var, så det fanns heller ingen anledning för honom att försöka börja intala sig själv att han sett fel, att det inte var möjligt.
För det fanns ju inget som satte hinder för att det var sant.
Det var en situation som borde vara alltför sällsynt för att uppstå två gånger under en och samma persons liv. Inte för att Temeraire - det var Temeraire i samma sekund som han såg såret han orsakat, Shiloh var någon oskyldig, en person som inte alls skulle blandas i detta - precis försökte beräkna oddsen av denna olägliga händelses uppkomst just nu.
Ändå, trots att han kände sig närmast illamående, med det där trycket över hela sin själ som hindrade honom från någon form av handling, tycktes han sitta i precis samma ställning, en aning spänd, kanske, men utan att stirra, darra, eller någonting annat som skulle kunna ge en ledtråd till det chockade tillstånd han befann sig i.
Och som om inget skulle ha hänt, lades en min av oro över de skarpa ansiktsdragen och i de falska irisarna, och hans röst lät fullkomligt normal, med samma nästan trygga, lätt raspande stämma.
"Have you hurt yourself, ms. Messer?"
Men även om hans blick var uppmärksamt fäst vid kvinnans ansikte, även om han satt rakryggade och till synes oberörd, som om han inte sett något mer än bara en svag rodnad på hennes hals som kunde ha tytt på någon skada, var det verkligen inte en bild som återspeglade hans inre. Det var något som kunde ha liknats vid en stormvind, tankar, intryck, möjligheter, allt som virvlade så att det var omöjligt att få tag och hålla kvar någon fast tanke. Och om han inte varit så medveten om hur viktigt det nu var för honom att spela varje drag rätt, hade han nog omöjligt kunna uppehålla denna fasad.
Och han ville inte tänka på vilka tankar som skulle möta och plåga honom så fort han steg utanför detta kontor. Att samma kvinna som var hans arbetsgivare, en person han snabbt kommit att respektera och till och med till en viss grad gilla för hennes annorlunda sätt och vägar som hon förde sig på, också var den person han i går kväll drogat och haft för avsikt att mörda, men sedan ... Han ville inte tänka på det, men likväl tvingade han sig till det. Han hade ingen rätt att hålla undan dessa faktum, bara för att det skulle underlätta någonting för honom.
Han kände sig spyfärdig. Då det bara varit 'Key', en person han antagit att han förmodligen aldrig skulle ha träffat igen, en person vars verklige identitet varit okänd för honom, hade han på något sätt inte känt denna ånger, denna skam. Det hade varit något distant, en engångsföreteelse.
Men nu ... att han vridit kvinnans sinne med manipulerande ord, förvirrat och förfört henne, bara för att utnyttja henne på det sätt som definitivt var det värsta .. Och sedan inte ens haft modet till att göra något annat åt saken än att fläcka henne än mer, om än på ett mycket mer synligare sätt.
Han klarade det inte.
Klarade inte att se de där ljusbruna ögonen, och samtidigt veta att bakom dem låg en isblå färg som fascinerat honom i så många timmar under kvällen och natten som gått.
Likväl tvingade han sig själv till det. Det fanns ingen ursäkt, inget svepskäl för att han skulle få slinka undan detta. Ingen rätt.
Ingen. Fucking. Rätt.

Det märktes att han var medveten om misstaget han gjort, både i den blick han studerade henne med och i hur hans kroppshållning nu verkade mer stel än tidigare.
Men hon visade inga tecken på att uppmärksamma det.
Om det varit någon annan som snubblat på gränsen som han nyss gjort, tvivlade hon på att hon skulle försökt vara lika tolerant som hon var nu. Trots att det aldrig sagts att ingen fick tilltala henne med hennes förnamn, det hade varken skrivits eller yttrats vid något tillfälle, var det en självklarhet som hon föredrog att slippa stryka under. För när allt kom omkring, ett förnamn brukade sällan ha samma betydelse, samma personliga vikt, som hon ansåg sitt ha. Därför var det inte klokt av henne att inte tillåta detta passera, om än hon inte fann det annat än rätt att de omkring henne insåg att man inte använde hennes förnamn när man talade till henne. De fick behålla tron om att det var för att hon tagit sig så pass högt med namnet Messer, att det var en simpel status-grej. Så länge ingen tilltalade henne med Kega.

Den korta stund han släppte hennes blick medan han åter placerade datorn i sin väska, valde hon att åter lägga blicken på texten som täckte de papper hon nu höll i handen. Det var ingenting som avvek från det hon brukade tvingas gå igenom och läsa om dagarna. Tråkigt enligt många, såklart också enligt henne, men alltför viktigt för att det skulle kunna knuffas åt sidan och ignoreras. Nej, det var inte så världen fungerade. Om än hon innerligt önskade det medan hon lyssnade då hennes assistent åter tog till orda.
Hans ord fick henne inte att ta uppmärksamheten helt från texten, det såg mycket riktigt ut som att hon funnit någonting hon fann alltför intressant för att avbryta läsningen mitt i en mening och åter lägga blicken på honom, men sanningen var den att hon behövde en sekund för att kunna hålla tillbaka det kalla leende som ryckte lätt i hennes mungipor.
Om han bara visste vad hon avskydde alla dessa psykologer och kuratorer. Alla som trodde sig ha rätten att försöka ta sig in i huvudet på andra, avläsa och peka ut fel, problem, rädslor, svagheter.. Bara tanken på dem fick henne att stärka den kalla mur som hon alltid höll upp som skydd mot omvärlden, drog tillbaka det som kunde kallas känslor ännu djupare inom sig och gjorde att kylan i hennes blick blev ännu mer intensiv, utan att hon riktigt var medveten om det.
Kanske var det faktiskt vad hon behövde i denna situation; stärka försvaret ytterligare då hon inte hade lika mycket kontroll på sig själv som hon brukade, som hon alltid önskade ha.
Men till sist lade hon ändå blicken på honom, och hon hann skymta det där mycket lugna uttrycket stelna en aning innan han åter talade. Denna gång med ord som på någon annans tunga kunnat klinga vassa, men som vanligt inte lät det minsta förolämpande när de lämnade denna unga mans läppar.
Men trots att hon inte tog illa vid sig av de ord som just lämnat honom, tänkte hon inte lämnade dem obesvarade. Inte heller kände hon att hon borde låta bli att kommentera det första han sagt heller, och därför valde hon att slå ihop mappen med papper hon höll i sin vänstra hand, som i en gest om att hon tänkte ge honom svar på tal.
Hon tillät sig själv dock dra ut på det hela då huvudvärken nu börjat tillåta känna av hur kragen på hennes tröja skavde emot det sår som så färskt prydde hennes hals.
Det var kanske ingenting som man annars inte skulle ha stått ut med, men tillsammans med hennes högerhands pulserande smärta och den envetna, dunkande huvudvärken så förmådde hon inte tillåta kragen irritera huden på hennes hals ännu mer. Därför valde hon att lätta på den, en rörelse hon för stunden inte trodde skulle dra så pass mycket uppmärksamhet till sig att den kunde tas för att vara misstänksam, men såklart borde hon ha vetat bättre. Endast några dagar hade räckt för att hon skulle lägga märket till hur observerande den yngre mannen var. Det var dessvärre någonting som hennes grumliga tankar inte tillåtit henne tänka på, förrän hon åter dragit upp kragen så den täckte hennes hals upp till käkbenet, och hörde hans fråga.
Hon stelnade till mitt i rörelsen, för bara ett ögonblick, innan hon kom på sig och gjorde en lätt demonstrerande rörelse med högerhanden som hon just rättat till kragen med.
"Like I said, my balance is not what it used to be."
Vid de orden hade hon låtit tonen i rösten stiga ett snäpp för högt, och hon bannade sig själv djupt för att inte ha vaktat sig själv. Det var som om det ekade inne i huvudet på henne, som om det skulle ha funnits det minsta tomrum där inne då huvudvärken fick det att kännas som att hennes huvud bestod av en enda smet av trögflytande massa det fastnat bålgetingar i.
Påminnelsen om varför hon höll tonen låg och talade långsamt denna morgon värkte i henne, men hon tvingade sig ändå bita samman och åter placera blicken på honom.
Tanken på att ifrågasätta varför han valde att tro att hon skadat sig, om än han bara sett lite av det sår som prydde hennes hals, existerade inte för stunden i hennes huvud. Det var svårt nog för henne att hålla tankarna så pass klara så att hon skulle kunna tala sammanhängande, att haka upp sig på en sådan detalj var ingenting hon kostade på sig.
"But let me ask you to mind your words before you speak. The fact that you're qualified enough to call yourself a psychologist but don't believe in what they do is too much for my head right now."
Om än rösten var låg och grumlig när hon sade det, var det någonting i tonen som talade för att hon inte tillrättavisade honom. I ärlighetens namn orkade hon inte fundera vidare ingående på hur det kunde hänga ihop att hans intresse för psykologer inte var mycket större än hennes trots att han studerat just psykologi, men då hennes tankar inte tillät henne fundera så djupt på saker och ting valde hon att se sina ord mer som en chans att styra ämnet långt bort ifrån allt som rörde såret på hennes hals.
"But my thoughts is clear enough for me to remember, and be absolutely sure about, that this is not mentioned in your folder."
Från att ha vilat ögonen, med högerhanden kupad över pannan, greppade nu båda händerna om den mapp hon ännu bara hunnit bläddra igenom, och blicken var klar och intensiv då den åter mötte den yngre mannens mörka ögon.
"Which means that you haven't told many others about this, since I haven't heard nor read it about you before. And that makes it simply impossible for me not to ask the question; why did you chose to tell me?"
Blicken hölls stadigt fixerad på den yngre mannen, ändå så snurrade det till inne i huvudet på henne så att hon för ett ögonblick trodde att balansen skulle ryckas ifrån henne. Turligt nog, tilläts hon stå stadigt, men hon var inte så korkad att hon inte tog vara på de varningar hon gavs. Därför lade hon ner mappen på hans skrivbord igen, innan hon tog ett stadigt grepp om dess kant med vänstra handen.
Skulle det kännas nödvändigt, skulle hon såklart sätta sig ned. Men för stunden klarade hon av att hantera prövningen som hennes huvud utsatte henne för.
Om det var fysisk styrka eller bara ren envishet som hjälpte henne att stå kvar där hon stod var en mycket bra fråga, som hon inte tänkte besvära sig med att fundera över.

Skärpa. Inget fick undgå honom nu, inga tecken missas. Han skulle få vakta vartenda ord, varenda rörelse nu, ännu mer än vad han brukade. Han var för nära samma katastrofala tillstånd av okontroll som snärjt allt vad verklighet och moral hette kvällen före. För nära kanten – och redo att falla över den.
Och det ironiska i det hela, det faktum som nästan lockade honom till att le trots att det kändes som om hans ansiktsdrag var frusna till is ...
Varför hade denna kvinna lyckats överleva, någon han inte trott sig känna? Hur hade hon bara med hjälp av .. personen hon var, helt enkelt, fått honom att avstå från det som var hans jobb, från den enkla handlingen att dra en kniv över hennes strupe. Under påverkan av droger, till och med.
Hur hade han kunnat låta henne leva? Hur hade hon kunnat påverka sitt öde till den grad att han utan att tänka satt sitt eget liv i fara, för henne?
Varför hade hon levt? Hon - men inte Samantha.
Hon hade för bråkdelen av en sekund stelnat till vid hans fråga. Även hennes röst var en ton högre än normalt Inte för att han behövde uppmärksamma det. Han behövde inte söka någon bekräftelse på varför ämnet tycktes känsligt för henne. Han behövde inte söka bekräftelse på någonting, egentligen. För en gångs skull, så visste han exakt vad allt hon gjorde berodde på. Utan att behöva pröva teorier mot varandra, och analysera.
Kontroll. Det var allt som behövdes, ändå så svårt för mannen att hålla kvar vid. Det där obetydliga kallpratet kändes så mycket mer lockande nu, då det var något som krävde så mycket mindre koncentration riktad åt ms. Messers håll. Men han misstänkte att han ändå inte kunde släppa allt det som hotade honom. Släppa Samantha. Släppa Key – ms. Messer.
Han hindrade den plötsliga impulsen han fick att dra häftigt efter andan, som om det inte fanns något syre kvar i hans lungor. Distraktion, distraktion, distraktion ..
Han började räkna andetag.
Lättnad. Tre, fyra.
Han fann det närmast komiskt hur hennes röst, trots att den bar det där låga tonläget han snabbt lagt märke till att de flesta arbetarna på kontoret försökte akta sig för att framkalla, så tydligt inte var till för att sätta honom på plats. Mer som en .. påminnelse, kanske? En uppmaning om att han behövde vara försiktig.
Han valde att inte kommentera hennes ord, utan nickade bara kort. Hon vaktade sitt sinne, det visste han. Det var något han själv hade fått se, uppmärksammat och aktat sig för. Han undrade om hon någonsin känt sig hotad av att hennes assistent var utbildad och förmögen att analysera hennes handlingar och ord, även om hon hade mycket bra kontroll över sig själv på kontoret. Men detta var trots allt inte Londons undre värld, och det var ju inte som om han försökte avslöja hennes livs största hemligheter genom att bara vara så uppmärksam som han var .. även om det var just det han nyss gjort. Men nej .. han trodde inte att hon hade något emot att han visat sig vara observant. Tvärtemot, hade han fått en känsla av att hon ibland gav honom tecken menade för honom att plocka upp, tecken som han följde, vilket förmodligen underlättat deras samarbete en hel del. Det fanns få människor i den moderna tiden som var uppmärksamma på det sättet eller hade någon respekt för vad andra försökte få omgivningen att förstå. De flesta struntade i dessa tecken.
Ett av dessa små signaler var den korta kommentaren på hans fråga, som sedan snabbt, men väldigt flytande gått över till ett annat ämne. En ovillighet att tala om ämnet – en ovillighet vars orsak han kände så väl till.
Sedan ställde hon en fråga. Varför den överraskade honom hade han ingen aning om. Han borde väl ha kunnat vänta sig den. Men det hade han inte gjort, och han hade heller inte något svar på den frågan. Detta ledde till att han såg upp på henne med ett närmast förbryllat uttryck i ansiktet, som tydde på att han var tvungen att fundera på svaret. Ljusbruna ögon mot mörkbruna, isblått mot giftgrönt. Den äldre kvinnans blick var klar och genomträngande som alltid, trots att han hade en mycket bra aning om hur hon kände sig – han hade gott om personliga erfarenheter angående den drog han gett henne .. Och med tanke på hur hon betett sig och reagerat på den, hade hon nog sällan, kanske till och med aldrig, tagit något liknande förut. Vilket styrkte känslan av skuld. Men han välkomnade den, gjorde ingenting för att stöta bort den. Den var så mycket mindre att uthärda, än vad han egentligen var värd.
För första gången denna morgon tog han sig verkligen tid att studera hennes ansikte, något han inte gjort mycket då det blivit en så naturlig del av varje dag i hans arbetsliv att se. Hon var så blek att det nästan gjorde honom illamående bara att se det(strunta i detta om det inte stämmer <: ). Hon hade gripit om hans skrivbord i ett stadigt grepp, utan att se så där patetiskt svag ut – men lika onödigt fann han det att hon fortfarande uppehöll denna fasad, att hon tvunget skulle stanna kvar på jobbet och låtsas att allt var normalt, även om hon blivit evigt märkt, förändrad, både i kropp och i själ, för bara timmar sedan.
Blek. Bräcklig. Allt med henne sade emot de rykten som gick om henne, om den kyla som var hennes styrka, som höll henne stadig, och som behöll både henne och TDN på kartan när det gällde gängvärlden, även om de agerade i stillhet. Liknelserna som jämförde henne med själva djävulen, teorier om vem hon var, modiga kommentarer fällda av folk som inte värderade sitt liv högt om hur hennes tid borde vara över vid det här laget, att hon hållit sig kvar vid gängvärlden för länge redan.
Han skulle aldrig mer kunna med om de här ryktena.
Men han kunde inget göra. Det fanns inget som han kunde göra för att lätta denna skörhet han såg hos henne. Visst, hon skulle fånga honom en dag. Det var han absolut säker på. Men att se den smärta det skulle orsaka henne – hur väl hon än skulle försöka dölja den, skulle han definitivt se den, veta att den fanns där – ville han inte utsätta sig för.
Dessa tankar gavs inget uttryck i hans ansikte, annat än en öppen ärlighet i de mjuka ögonen och en förändring i de spända dragen, då de tycktes slappna av i en gest av ren uppgivenhet.

.. Högerhanden slöts, fortfarande hölls den hårt pressad emot väggen bakom henne, och hon mötte hans blick med ett utmanande leende på läpparna.
"The knowledge that there's no one else like me?"
Orden smög bara över hennes läppar, som fortfarande pryddes av ett lätt leende.
Vänsterhanden som legat placerad på hans bröstkorg fördes nu upp över hans axel, lades att vila bakom nacken.

.. Nej, det fanns verkligen ingen annan som hon.
”Because you’re different.”

Den ljusa blicken fokuserade på den yngre mannens ansikte, studerade utan att se. Ja, till och med att verkligen se och uppfatta det som hon lät blicken vila på var för stunden också en kamp. Sinnet befann sig på helt annat håll, och den kraft som tycktes vilja dra iväg med det var alldeles för stark för att hon inte skulle behöva lägga ner energi på att inte slå bort omvärlden, låta honom tro att hon fortfarande hade uppsikt över hans ansikte, hans beteende.
Hon hade trots allt ställt en fråga, som säkert skulle ges ett svar som hon inte väntat sig. Faktum var väl att hon inte väntade sig någonting, aldrig, men speciellt inte nu för stunden. Möjligtvis att händelserna, minnena, skulle komma ifatt henne och att hon inte skulle klara av att stanna lika länge på jobbet som hon önskade, men det var ingenting som hon egentligen förväntade sig. Det kändes redan nu, i hur hennes kropp faktiskt inte orkade med att låtsas vara stark och frisk, och även hur tankarna, de få tankar som hon faktiskt lyckades hålla fast vid i detta tillfälle, blev allt mer avlägsna. Som om sömnen hon inte fått under natten nu med enorm kraft ville tvinga sig på henne.
Nej.
Nej, det fick vänta. Vänta. Hur illa hon än mådde, hur ont hennes kropp än gjorde, så var hon tvungen att hålla huvudet kallt och ta sig igenom detta samtal,.. som faktiskt kommit att bara förvärra hur hon mådde.
Så mötte de där mörka ögonen hennes ljusa, och hon kunde avläsa, trots den ansträngda synen och det dimmiga sinnet, att han verkade ha varit oberedd på hennes fråga.
Verkligen?
Var det inte någonting som han borde förväntat sig? Hade hon inte under de veckor de arbetat med varandra visat tydligt att hon inte var den kvinna som lät saker passera hursomhelst? Speciellt en sak som denna, att han lättat sitt hjärta för henne, när han inte verkade gjort det för många andra. Kanske ingen. Det förtjänade väl mer eller mindre ett svar, även om frågan inte ställts utan bara legat och tryckt i bakgrunden, till varför just hon..
Borde han inte besvara det med att det bara behövde yttras? Att det inte fanns någon speciell anledning, att han bara inte orkade med att bära det med sig längre, att det blivit för tungt då det förts på tal.. Vilken annan människa som helst skulle ha kunnat ge henne det svaret. Så varför gjorde inte han det? Varför såg han på henne med en blick som sade att det svar hon begärde var ett svar som behövde några sekunder för att begrundas?
Blicken smalnade, om än bara en aning, och hon blev med ens medveten om hur desperat hon nästan försökte hindra luften från att tränga för djupt ner i lungorna på henne. Ett tecken på att hon just nu höll tag i den sista tunna tråden som tillät henne ha kontrollen över kroppen och alla dens rörelser. Det höll på att bli för mycket för henne..

Någon kunde lika gärna ha hällt en hink iskallt vatten över henne.
Orden som lämnat hans läppar var kanske inte så pass oväntade att man behövde bli chockerad, men för henne kändes de obehagligt.. bekanta. Var det ens rätt ord för att beskriva kylan som just tagit ett järngrepp om henne och vägrade släppa taget?
Hon såg, näst intill stirrade, på honom med en blick som var lika blank som skrivborden som var placerade inne på kontoret. Luften kändes tunn och det tog henne ett tag, kanske alldeles för länge, innan hon insåg att hon inte alls förväntades ta orden på det sättet. De borde inte beröra henne, de kunde ha sagts till vem som helst.
Likväl var det ytterst långsamt som hon kunde återfå behärskningen, som hon kunde tillåta sig andas igen och sträcka upp sig. Men varför hade han valt just de orden, med den blick som han gett henne..
Hon pressade samman käkarna hårt.
"You-.."
En knackning på dörren avbröt henne, och hon bet sig själv i tungan för att hindra fler ord från att lämna hennes läppar innan hon vände sig emot dörren som nu öppnades, ytterst försiktigt.
"Ms. Messer..?"
Anne kikade nu försiktigt fram bakom dörren, med samma uppsyn som en skrämd kattunge när hon lade blicken på den äldre kvinnan som nu stirrade på henne med en blick som kunnat frysa blod till is.
"What?"
"I've been, ehm.. I've been trying to make you pick up the phone for the last ten minutes.. but you haven't answered..."
Till skillnad från tidigare under morgonen så var tonen i den unga kvinnans röst låg, och hon kröp nästan ihop i den ställning hon hade vid dörren då hon inte tycktes ha det minsta intresse av att träda in på kontoret.
Kega slängde en snabb blick emot sitt eget skrivbord, mycket riktigt så blinkade en liten röd lampa på telefonen, innan hon åter lade blicken på den andra kvinnan.
"I haven't been at my desk.
Is it important? You do remember that I told you I didn't want any-.."
"-It's Mr. Rutherford! Ms. Messer, I've told him, I really have, but he says that if he doesn't get to speak to you he will come over, and I know that that wouldn't make you glad at all so I thought I had to speak to you!"
Greppet som hon haft om dörrens handtag hårdnade och det syntes att Anne gärna velat krypa ur skinnet när hon mötte den äldre kvinnans blick som mörknat när namnet "Rutherford" nämnts.
"Graham..?"
Graham Rutherford var en mycket högt satt affärsman, någon som hon arbetat med under sina många år i London, och även en man som hon låtit sig själv ha en affär med. De båda hade aktat sig mycket noga för att uttala sig om några som helst känslor för varandra, och hon hade öppet sagt att det var av tristess som hon låtit intressera sig en aning för honom, men han var ingen ond man. Tvärtom. Och det var kanske den största anledningen till att hon hatade honom så mycket. Han var godhjärtad, mycket medveten om sin titel, och fräck på det charmiga sätt som fick så många kvinnor att rodna och fnittra för sig själva när han ägnade dem lite uppmärksamhet. Allt detta var någonting hon avskydde, och han älskade att reta och irritera henne då han ägde vetskapen om detta.
Han var den enda människa som kunde få henne ur balans på mindre än fem minuter, till den gräns att hon önskade köra över honom flertalet gånger med en billig hyrbil.
Han var den sista människa hon önskade träffa just nu.
"I've told him that you don't wish to talk to anyone today, that you're busy, but he won't listen!"
Desperation hördes nu i Annes röst, och Kega lutade pannan emot den icke bandagerade handflatan medan hon slöt ögonen.
Allting var verkligen för mycket för henne just nu. Illamåendet steg till den grad att hon verkligen önskade spy upp alla piller hon tvingat i sig under morgonen.
"Tell him that I don't want to talk to him. He can call another day. And if he comes here, I'll rip his guts out.
And." Anne hade varit påväg att säga någonting men hejdade sig, "-Do not waste your time. Just hang up on him already."
Den yngre kvinnan nickade, nästan som om hon var van att höra så hårda ord av sin arbetsgivare, innan hon backade ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
"Fuck.."
Hon pressade ihop ögonen hårt, lovade sig själv att hon om tog sig igenom den här dagen utan att skjuta skallen av någon så skulle hon ägna sig själv en hel helg av lugn och ro, kanske till och med en massage..
"That made my day."
Handen sänktes och hon sneglade emot Shiloh, om det var för att försäkra sig om att han fortfarande var kvar eller bara för att hindra honom från att säga någonting kunde man inte avgöra..
"Couldn't we both need a day off?
Maybe I'll take two... I might even caught a cold."
Det fanns inte längre kvar någon ork att hålla reda på alla ord som lämnade hennes tunga. Såklart att hon inte var förkyld, hon var bara trött, irriterad, märkt för livet och led av en förjävlig baksmälla som hette duga. Det blev för mycket för henne, och hon klarade inte av det längre. Hon avskydde att erkänna det, men hon kunde inte hantera situationen hon befann sig i och då valde hon hellre att backa undan när hon inte ens hade kontroll på sina egna tankar.
"The work can wait. None of it is urgent."
I samma stund som hon sade det tog hon hälften av mapparna och högarna med papper som legat på den yngre mannens skrivbord och placerade på sitt eget, som för att understryka att hon skulle ta sig an den mängden, om än inte för stunden.
Hon drog på sig sin jacka, så lugn och samlad som hon förmådde visa sig, innan hon åter lyfte blicken för att studera honom.
"I'm rarely this generous, so you really should consider to live without work for one day."
Med det sagt hissade hon upp väskan på axeln. Kanske kunde hon ha ansträngt sig något mer för att inte bara verka ge upp allting. Men det hade hon inte klarat av. Det var bättre såhär, verkligen dra sig tillbaka och återkomma någon dag senare, när hon förhoppningsvis mådde bättre, och få rätsida på allting igen.
Hon stegade fram till dörren och lade sin friska hand på handtaget, men innan hon öppnade den stannade hon upp.
"I may be different, Fernandez. But mind you, different isn't always a good thing."
Hon slängde en snabb blick på honom. Det fanns ingen anledning för henne att föra vidare det han berättat för henne, det skulle aldrig falla henne in. Men kanske borde hon ha sagt att hon kände sig ärad att få höra om någonting som låg så djupt inom honom. Att hon förstod, på något sätt, att hon alltid skulle finnas till hands om hon ville tala om det.
Men nej.
Istället gav hon honom en blick som, trots i sin matta färg i kontrast till hennes alldeles för bleka hy, sade honom att hon inte anklagade honom, att det inte fanns någon anledning för henne att föra det vidare, men också att hon inte var förmögen att ge honom det stöd som han kanske behövde.
Hon släppte honom med blicken innan hon öppnade dörren och gick ut. I samma stund som den stängdes bakom henne tog hon ett djupt andetag, samlade sig, och beslöt att hon skulle orka hålla uppe fasaden tills hon trädde in genom sin egen dörr.

[inspirationen dog ifrån mig. Jag har flera gånger satt mig ner och försökt raffsa ihop någonting, MEN DET HAR INTE GÅTT! D: nuu, äntligen, fick jag ihop något och om än det är skitdåligt hoppas jag att du tycker det kan räcka för att avsluta iaf det här rollet.
Du är en ängel som väntat så länge, utan att klaga, med ditt tålamod och överseende.. ;w; I luv you hun, and u know it~]