OFF: okej, är medveten om att detta kanske inte riktigt är den sorters berättelser som är ämnade att hamna häääär... men vill ha den nånstans hihi
[color=black]
Jared Mathew Hewitt.
Född en het sensommarnatt den 17 augusti 1993.
Då hade ingen någon aning om vem han skulle formas till, vad han skulle komma att få gå igenom. Vem, vad, han skulle bli..
Uppväxten var så stillsam den kunde vara när man bor i den allra mest förfallna delen av Peckham, föraktad av ren princip till och med av dem som levde bara några kvarter bort, av dem som bodde i hus istället för i lägenhet. Så som pojken själv gjorde, tillsammans med sina båda föräldrar och sin lillasyster, Delena. Åren kom och gick, precis som hans pappa, medan mamman likt en lobotomerad mekaniskt arbetade vidare under perioderna barnens far 'försvann'. I början var tryckande tystnad och skrik vad som avlöste varandra hemma hos den ostabila lilla familjen, och barnen klarade sig inte alltid undan fylleslagen innan de lyckades rymma upp på sitt rum. Skjuta för byrån när det var som värst - det var sådanna kvällar som Jared brukade sjunga sin syster till sömns, som hon motvilligt bad om det trots att hon annars alltid envisades med att klara sig själv.
Men, med tiden, var allt som fanns kvar den kvalmiga tystnaden, och de bra dagarna mellan föräldrarna blev allt färre. I skolan gick det allt sämre för honom - snarare på grund av bristande intresse än intelligens - och när lärarna började traggla allt mer på honom, orkade han inte mer. Orkade inte med rädslan att aldrig veta säkert när pappa var hemma, om mamma låg utslagen och full i trapphuset eller om han skulle ha kvar Delena att säga god natt till om kvällarna, hur irriterande hon ibland än var.
Då, 12 år gammal, hade han slutligen fått nog. Så istället för att svälja snacket om att 'skolan kan bli din trygghet, ditt andra hem', sökte han efter något som skulle kunna bli hans alldeles eget, och gatornas nattliga farlighet lockade honom till sig.. Alkohol, skrämmande, upphetsande rus genom världen av droger fyllde de luckor han låtsats om att han inte hade, men också de hål han inte visste att han bar inom sig. Han började leva ett liv där han undantryckte sin medkänsla, föll in i en drömsk verklighet som få vågar kliva in i så djupt. Den ytliga vänskapskretsen växte och krympte på löpande band, och snart hade många i de destruktiva kretsarna ett hum om vem Jared var - men han var inte Jared längre. Han var Akaryuu.
Långsamt tappade han helt kontakt med vad som varit hans verklighet, gled isär från sin syster och ersatte humant sällskap med skrotlyftning och sena nätter till musik som pulserade genom hans kropp. Dagar, månader, år, försvann som sekunder, och för att slippa känslan av att alla bar vaxartade masker över sina förrädiska hånleenden, sökte han hela tiden något nytt som kunde stilla det namnlösa begäret inom honom.
Men.
En eftermiddag, då han vaknade upp med hela den gångna natten som ett tomt hål i sitt medvetande och okänt blod på sina händer, vaknade han verkligen. På riktigt.
Han hade aldrig haft en okänd människas blod på sina händer förut...
Och ansiktet som mötte honom i spegeln, var inte hans längre. Ville han verkligen vara en del av våldet? Skada andra såhär? Skada sig själv? Denna dag insåg Akaryuu, att svaret på den frågan egentligen alltid varit nej. Hur länge man än låtsas, kan fantasi inte bli verklighet. Några av hans vänner 'försvann', som väntat, spårlöst ur hans umgängeskrets när hans livsstil långsamt blev stabilare, men nu när han öppnat ögonen, kunde han inte blunda för våldet längre.
Och så kom dagen då han skapade sitt gäng; Herodotus. 14 år, gängledare, och trots att gruppen var av det fredligaste slaget, som först och främst ägnade sig åt grafitti, diverse rökning, hjälpa de som hjälp behövde, och att umgås i största allmänhet om kvällarna på kyrkogården, släpptes vem som helst in som vann Akaryuu's förtroende.
Vad de gjort innan betydde liksom ingenting. Månaderna gick, Herodotus växte sig starkare och även om några av de brutalare grupperna föraktade dem, verkade inte tycka att de kunde kalla sig ett gäng, så var de ändå omtyckta av de flesta.
För även om hans hem inte längre kunde kallas för ett hem, och även om han fortfarande inte återfått samma kontakt till sin lillasyster som förut, hade han något han kunde kalla sin familj.
15 år gammal, och inte längre lika vilsen - men vi vet alla att livet inte är någon saga, att det inte slutar lyckligt. Så är det bara. Och detta faktum skulle nu komma att drabba syskonen Hewitt hårdare än de någonsin anat... Föräldrarna. Döda.
I en enda skoningslös, förödande smäll av metall och motorer som blev skrot, deras nyinköpta lilla bil.
Han var där, Jared, i baksätet, och han överlevde. Och sen, när han vaknade upp på sjukhuset med bara en uppskuren, bandagerad arm och meddelades om vad som skett, vällde mer skam, avsky och kärlek upp inom honom riktad till föräldrarna än han någonsin trott att han bar på. För ingen är bara grus eller guld, så heller inte hans föräldrar - även om de nog båda två var mest grus..
Jared och Delena fick deras enda anhörige, deras morbror Marcus Dingley, som vårdnadshavare, och kanske skulle allt då blivit okej till slut - men det finns alltid en hake. Marcus - eller Hagetsuei som han kallats under sin tid på gatorna i London som ung - bodde inte längre i sin barndomsstad. Inte ens i England, nej, syskonen Hewitt fick helt enkelt packa sina väskor och ge sig iväg till USA (detta är då anledningen till Akaryuu's amerikanskengelska dialekt).. Allt som hände under det enda år han bodde tillsammans med sin syster och morbror i USA, kom att förändra honom helt. Det är ingenting han pratar om frivilligt, och den som pressar honom kan inte räkna med någon vänskaplig relation - eller ett svar för den delen. Men alt ledde till ännu ett omvälvande beslut som togs av Hagetsuei, något som än en gång skulle förändra deras liv föraltid; De skulle tillbaka till London