Uppenbarligen var hon inte helt övertygad men Weed brydde sig ungefär lika mycket som en död man skulle ha gjort, för att denna unga kvinna kunde inte orsaka något som helst trubbel för honom. Hennes ansikte var inte bekant för den värld han levde i. "Thank you, you dirty-minded girl"
Hennes betydligt mindre hand kändes varm i sin, nästan som om blodet rusade genom en människas kropp till en annan, och ljust vid det där tillfället stelnade han till. Han hade aldrig varit bra på att ta i hand - oavsett om det handlade om artighet eller hjälpsamhet, för ingen av de två handlingarna kunde han relatera till. Gång på gång ekade det i tankarna att det var bara ett nytt spel, ett annat spelsätt, en ny taktik. Sedan släppte hon greppet allt för plötsligt och han vart åter igen kall. Normal. Sedan insåg han att hon inte ens stod stadigt på benen, utan tog ett par stapplande steg bakåt och för några sekunder var han nästan rädd att hon skulle falla och hade hon inte återfått balansen hade han sträckt fram armen på impuls. Varför hade hon släppt taget?
Då han insåg att han faktiskt känt någon sorts svag, svag rädsla för ett ögonblick harklade han sig omedvetet och rörde förstrött vid en slinga i håret, lät ett svagt leende visa raden av vita tänder. Han hade inte alls varit rädd.
Drog efter andan, nickade långsamt på huvudet. "I'm workin' on it."
Det glisslande ljudet och vagnen som vinglade avslöjade att tåget saktade in och att nästa hållplats var nära, misstog han sig inte så skulle det även vara den sista. Flickans idé slog mot hans trumhinnor och förvånade honom till en viss del, krockade med ett minne från en viss sommarkväll då hon plötsligt lämnat honom för att han luktat kanske lite för mycket alkohol. Det betydde inte att förvåningen var någonting dåligt, för att tillägga.
"Everything that contains alcohol" Och han hoppades att Katelyn inte skulle missta honom för en alkis, för någonting som det skulle han aldrig kategorisera sig själv som. De kom till slutstationen och dörrarna öppnades samtidigt som den brusande rösten som följt dem genom hela redan återigen ekade ut genom högtalarna, upprepade en gång så att ingen skulle missa. Utan att tveka greppade han flickans fragila handled med ett ömt grepp för att understryka både för henne och för sig själv att han faktiskt kunde vara snäll, och inom några sekunder var de ute och den unkna doften av tunnelbana försvann när Old Town öppnade sig för dem. Dessa gator kunde han vandra med förbundna ögon.

Hon knyckte snabbt på nacken parallellt med att hon putade litet med underläppen.
"Oh, I got a lot on my mind...", Katelyn visste att hon var näst intill för övertydlig, sådär så att det bara blev osmakligt.
Men det var även då det kunde bli sådär osmakligt komiskt, sådär så att man nästan måste spela över.
Så hon vickade litet extra på ögonbrynen, så att de nästan studsade där ovanför det gyllene ögonparet.
Sen kom hans kommentar, att han jobbade på det, och hon var tvungen att sysselsätta sig med att bita lite förstulet på tumnageln för att inte le alltför stort. Jobbar på att bete sig, så tappert.
"Oh, so you're that guy", svarade hon med att himla på ögonen på hans svar om favoritdryck, med en ton som nästan var förebrående under det skämtsamma.
Katelyn trummade med en otämjbar rastlöshet över sitt lår, snurrade omedvetet en lock mellan sina fingrar.
Men så fångade han hennes handled och hennes tankar var snärjda i samma rörelse.

Hon gillade inte det här.
Hur han kastade henne mellan fånig glädje och... ilska? Rädsla? Panik?
En djup rynka veckade hennes panna, medan något vasst började röra sig i magtrakten, ömmade och sved.
Hon var inte gjord för sådant här, inte igen, inte en gång till.
Det var ju löjeväckande, allt det här. Men självklart visste hon att känslor kunde triggas på impuls, kunde vara stora i stunden för att efteråt vara totalt menlösa. Så var det ju självklart just i detta nu, såklart att det var så, men det där vassa slutade inte att skära.
"Where are we going?" hennes stämma var plötsligt liten och monoton.
Hon vred sig litet för hårt ur hans grepp, men ångrade sig nästan genast, och greppade istället hans hand. Elektriciteten var nästan för mycket när hon nonchalant lät fläta deras fingrar, andningen darrig där i halsen.
"That's better..." muttrade hon samtidigt som hon försökte göra allt i omgivningen intressantare att se på än honom.
Hela situationen var så himla konstig och malplacerad att Katelyn helt enkelt givit upp. Inte orkade trilskas och spela så som hon gjort för bara sekunder sedan.
Hon strök prövande med fingertopparna över hans handrygg, hans knogar och kunde inte förneka att hon gillade det. Att hålla så.
Precis här, precis såhär, precis nu.

Hennes arm slingrade sig ur hans grepp som lossade i samma sekund som hon började göra motstånd, och för ett ögonblick fick han för sig att hon skulle fly platsen inom en sekund. Den där rösten lät liksom.. hjälplös, på något sätt.
Som den hade gjort om hon hade varit medveten om vem det egentligen var som gick bredvid henne, och att han var så mycket mer och värre än de misstankar som verkade väckas i hennes huvud.
Sedan ett plötsligt grepp om hans hand igen. Den här gången var det annorlunda, värmen smekte hans hud på ett sätt som var främmande men samtidigt så välbekant, och fingrarna flätades ihop på ett sätt han nog inte tillåtit om han inte burit en annorlunda mask ikväll. Så han höll kvar med ett grepp som var stadigt men ändå öppet, talade om att hon var fri att släppa om hon ville.
"You'll see"
Ett litet leende och rösten mer mjuk samtidigt som han noterade att den unga kvinnan verkade ha lagt ner med allt det där skämtsamma som han blivit bekant med, kanske övervunnits av alla upp-och nedgångar han gav henne i humörväg.
På något sätt kändes det mer allvarligt.
De båda gick i tystnad och eftersom att Weed egentligen inte hade en jävla aning om vart de var på väg - han hade bara gått av för att det var slutstation, hallå - så började han fundera. Visserligen var det gångavstånd till Antique street, men i hans mening fortfarande för långt för att gå i nyktert tillstånd. Den unga mannen stannade till och hans gråa blick svepte över en gammal tegelvägg med en mörk grön dörr som skvallrade om en vag men mysig belysning. 'The Bingley Arms', bokstaverat i guld. Typiskt engelskt, konstaterade han.
"Thirsty?"

OFF: fattar inte hur det kan ta så lång tid att skriva ett skitinlägg, haha och what's up med weeds plötsliga vänlighet?!

Det fanns så mycket hon ville säga. Men det var väl just det som hindrade henne.
Orden var så många att dem stal varandras plats, fastnade i varandra och resulterade i ett ingenting.
En tystnad djupt mellan dem där dem gick gatan fram.
Egentligen var nästan inga av alla dessa ord åt honom, det visste hon.
Ändå ville Katelyn dela dem med honom?
Ett darrande andetag lämnade henne, hon mådde illa, kände sig liksom sjuk.
Om hon bara förstått redan nu att det var ångest som kom krypande.
Törstig? Visst var hon det.
Hon svarade med ett avigt leende som kunde betyda precis vad som helst och steg sedan in.

Stället hade verkat typiskt engelskt, rent av typiskt London, det kunde till och med Katelyn konstatera även om hon visste mycket litet om den brittiska kulturen.
Men väl där inne; fann dem allt.
Skådespelerskor utan namn och drag queens med för långa, ståuppkomiker och politiker i hemligt mörka solglasögon, akustiska sångare och konstnärer med verk utan tavelramar, eskorter och steppdansare, kvinnor med tarottkort och poeter övertygade om sin talang, en trollkarl i ett hörn och tolvåringar som för länge sedan glömt Peter Pan's budskap.
Detta var bara vad som verkade finnas i första rummet, trodde hon, för en märkligt bred och låg dörr skymtades vid ena hörnet. Alldeles intill ett bord med två snarlika män i mustasch och en kvinna(man..? easy to guess, hard to know) med blekbrunt hår som verkade fortsätta i all oändlighet och sneda mörka ögon.
Hon såg och visste allt det här alldeles genast, det var omöjligt att inte se. För alla var något ofattligt högljudda, i försök att sälja sina produkter, sitt namn och sig själva.
Ändå var det alldeles fruktansvärt hemtrevligt, fick det att ila i magen på henne utan att hon förstod varför. Hon såg på Christopher.
Hade han tagit hit henne avsiktligt? Och i så fall, varför? De honungsfärgade ögonparet var vidgade i fascinationsblandad skepsis.

Hon drog litet i sin väst, plötsligt väldigt medveten om hur hon såg ut. Vem var hon för dem? Nästan ingen hade vridit på huvudet då dem steg in, men hon kunde inte låta bli att undra.
En plötslig idé slog ned över henne, gav hennes självförtroende en sådan kick att hon automatiskt höjde sitt bröst, drog axlarna bakåt och leendet fastnade i ögonen snarare än på flickans läppar.
"No real names tonight. No nothing. Let's just... take a timeout. Be something else. 'Key?" hennes röst var darrig och uppspelt - även om hon dolde det så gott hon kunde - då hon vände sig med pojken vars fingrar hon utan att tänka åter flätat samman sina egna med.

Weed hade släppt hennes hand som om den vore brinnande het, med en ursäkt om att han var tvungen att öppna dörren, även om den aldrig yttrades. Men hans grepp flyttade sig till trähandtaget och bakom henne steg han in med vagt upprycka mungipor, nöjd över hennes plötsliga tystnad. Det var varmt och precis som han mindes det - insidan stod i kontrast till den annars så brittiska fasaden, och det var just därför han valt att vända sina steg just mot denna pub och ingen annan, även fast en del lämnats åt slumpen. Här släpptes alla in, vilket resulterade i ett hopkok av kulturer och olikheter men förvånansvärt inga av de svarta gatornas drägg och idioter. Det var den sista klassen han sorgligt nog kommit att tillhöra (någonting hans sällskap inte visste om, though) och det var där hans hade kommit att klinga bekant i mångas öron.
Hans vänsterhand flätades samman med hennes igen och värmen var uppenbar där han gick tätt bakom henne, så nära att han kunde känna doften av hennes mörka hår och lågmält mumla i hennes öra. Om han bara ville.
De alla ansikten som mötte hans blick var lika obekanta för honom som hans var för dem och här var han ingen annan än.. precis vem han önskade för kvällen.
Någonting som redan verkade ha slagit flickan framför honom med en kraft som gav hennes röst den där darrigt exalterade tonen igen och han log snart, på insidan kallt men dolt av en road värme, för hon var så lyckligt omedvetandes om att han faktiskt hade tänkt samma tanke för några månader sedan just där, på den där marknaden, då de träffades förra gången.
Skillnaden var bara att han inte tog en timeout, han ljög bara.
Någonting mörkt blixtrade till över den silvergråa blicken och han fick lust att fnissa till över sin egna smarthet, någonting som endast kom ut som ett kort skratt, visade upp en rad raka tänder då hans andedräkt slog mot hennes nacke och rörde om bland glänsande hårstrån.
"I like the real Katie" Tätt intill hennes öra. Han kramade om hennes hand litet extra, som om han vore rädd att hon skulle springa ifrån honom, innan han plötslig vände henne mot honom så att de kom att stå ansikte mot ansikte. Tätt. Pojken hade aldrig haft någonting emot fysisk närhet, ändå kändes hans fingrar återigen sådär främmande kalla när han släppte greppet om henne för andra gången. Det sneda leendet fortfarande envist hängande över hans läppar, någonting roat och samtidigt svart över blicken. "But really, in a room where you can be whoever you want, you want to be.. something else. That's intresting"

Hans skratt smittade då det kittlade över hennes hud, fick den att knottras och utan att se det visste hon att han log.
Sådär med tänderna synliga, ett sådant leende hon själv velat ha om hon inte varit så nöjd med sitt eget.
'I like the real Katie'

Hennes utandning fastnade i halsen, fick henne att sätta saliven i fel strupe och skrattet som tillrat över hennes läppar förvreds till en hostning som eskalerade i ett rått hästfrustande och det var på rödaste millisekunden att hon hann vrida undan ansiktet och täcka sin mun.
"Katie...!" försökte hon härma menande, men smeknamnet kom bara ut som ett förnedrande förvrängt och nasalt pip där bakom handflatan.

Ögonen började svämma över av tårar medan hon kippade efter luft, ena ögat ihopknipt och näsryggen anmärkningsvärt rynkad.
Hon ruskade den lediga armen som om myror kröp under huden på henne, studsade jämfota upp och ned, drog upp tröjan över halva ansiktet med något nu nästan desperat i den kisande blicken.
Men hon kunde inte sluta.
Argt drog Katelyn in luft när vad som kändes som den längsta minuten på länge hade gått, pressade envist samman läpparna, blåste upp kinderna på treåringsmanér och höll andan i ett desperat försök att undvika att utsättas för heimlichmanövern - i kanske sisådär två sekunder innan hon exploderade igen.
Ögonen var suddiga, bröstkorgen sved och hon pressade nu armarna mot solarplexus, nästan överspelat dubbelvikt - det hade varit på håret, bokstavligt talat, att hon kraschat rakt in i honom - för att dölja sitt ansikte. Bara ut i fall ut i faaall att hon var sådär alldeles högröd som hon nu bävade för..-

Bävade för!?
Den unga kvinnan glömde plötsligt nästan bort att hosta, rynkade istället ilsket ögonbrynen och rätade så abrupt på sig att hon stapplade till.
Bry sig om vad han tyckte om hur hon såg ut? Dumheter!
Dumheter på riktigt.
Hon drog händerna över ryggslutet, mest (enbart) för att bli av med eventuellt slem och minst av några som helst fåfängda skäl.
Kvickt drog hon pekfingrarna strax under nedre fransraden medan hon såg upp i taket - till och med det var vackert och intressant, klätt i uppkastade tyger, teckningar på billigt och dyrt papper, dartpilar och cigarett och cigarrök.
Katelyn kom av sig ett halvt ögonblick, stannade mitt i rörelsen, distraherad av allt det vackra.
Nästan överrumplad ryckte hon till då blicken åter föll och landade hos honom, innan hon besvärat harklade sig och såg anklagande på honom. Hakan obstinat utskjuten.
Guldblicken brann.

Hon ville vara arg på honom, hon visste inte varför, men hon ville.
Hon ville så gärna, verkligen.
Men hjärtat svek henne.
Visst var pulsen höjd, det var den, men den var inte styrkande eller fylld av mod.
Den var ojämn. Ojämn, snabb, gjorde nästan ont.
Vad var det här?
Den unga kvinnan sög in underläppen, innan hon lät lungorna tömmas, pustade ut långsamt genom särade läppar.
Pustade ut ilskan och axlarna sjönk litet.
Gav upp.
Gav sig själv litet extra tid innan det skulle bli oanständigt att inte svara genom att harkla sig litet extra igen.
Besvärat, fortfarande en aningn syrligt, men mest bara besvärat, sökte hon hans blick. Den där silvriga.
Katelyn hade ju gjort sådanthär förut. Hade gjort allt.. det här, förr.
Det här var skor hon för länge sedan gått in, som anpassat sig och satt perfekt.
Men det här, han, var som ett skavsår.

"Well... That was awkward and not cute in any possible way", sade hon till slut och log hon spelat generat, höjde ena ögonbrynet, ryckte litet på axlarna.
Glad igen. Trevlig, om än en aning nonchalantare än hon var mot dem flesta.
"Anyhooow, we'll need rules..", fortsatte hon överslätande, för även om hon hört hans kommentar valde hon att ignorera den.
"What about..", hon knackade teatraliskt fundersamt fingertoppen mot underläppen och plutade litet "You have to start everything you say with a lie, and then finish it of with something that's true. Or the other way around, maybe? Or should every other sentence be only truth or only lies...?"
Katelyn gjorde en konstpaus, gav honom spelrum att tillägga eller anmärka medan hon långsamt började röra sig runt honom i en snäv cirkel, ett hemlighetsfullt leende glimtande i mungipan.
"But, Chris", ögonbrynen studsade litet i hennes panna då hon kontrade hans smeknamnspåhitt, innan hon plötsligt och konfunderat rynkade dem "oh, wait- that's right, you're not Chris anymore. What to call you...?"
Hon stannade upp då hon åter stod framför honom, medvetet ännu närmare än han stått tidigare. Egentligen hade Katelyn inget större problem med närhet, ändå stod nackhåren i givakt.
Men hon såg bara på honom, fundersamt, något barnsligt förväntansfullt i sin blick till trots.