"Six months ago, I moved here then." Sa hon och log emot Roselyn. Sedan ställde hon en annan fråga, varför brydde sig Rose om det?
"There's no snow outside, and I know not to wear a lot, I can go in the middle of the snow without freezing almost, I am as a cold-blooded human being." Sa hon, men det var konstigt att hon frågade det. Men Sagi tittade i alla fall ut igen, nu var hon sugen på att fråga saker, men var dom lämpliga? Eller skulle hon få en smäll på käften för att hon inte skulle bry sig om andras privatliv? Vad skulle egentligen hända?
"Do you have any contact to the gangs here in London? I'm just curious, forgive me." Sa hon lite nyfiket men tittade fortfarande ut.

Hon gick sedan fram till balkongdörren och stängde den, hon ville ut, men varför ta hissen ner? Det finns ju andra sätt att komma ifrån sin lägenhet .. Så hon öppnade balkongdörren igen och gick fram till sin ytterdörr som hon låste, sedan sa hon till Roselyn:
"Follow me, this is not so difficult, and you will still not get out any other way. I can help you if you want?" Sa hon snällt och såg emot Roselyn, hon gick ut på balkongen, väntade på Roselyn's svar, och sedan stödjade hon sig emot balkongräcket, fällde ut armarna och föll bakåt. Hur skulle Rose reagera på detta? Smidig som hon var landade hon på huk på en lyktstolpe, inte svårt att balansera alls. Och så slog hon volt och landade på marken på huk, hon ställde sig upp och log emot Rose.

Sex månader sen. Hon talade ganska bra engelska för att inte ha varit här under en längre tid. Vid nästa svar var Roselyn tvungen att göra sitt bästa för att inte låta ännu en fnysning slippa undan. Hon dolde det genom att le mot Nousagi och nicka vid svaren hon fick. Men så kastade japanskan tillbaka en fråga. Rose lyfta märkbart på ögonbrynen. Om hon hade någon kontakt med gängen? Varför skulle hon ha det? Ville denna kvinnan så gärna komma in i ett gäng?
"No, can't say I have. But I'm certain I've met some gangmembers."
Svaret var enkelt men gav ganska mycket. Då Nousagi reste sig upp och låste dörren höjde Rose på ögonbrynen igen. Vad hoppades hon få ut detta? Vad hade hon för anledning till att låsa in dem båda? Den brittiska kvinnan kunde verkligen inte förstå sig på henne. I tystnad följde Roselyn japanskan och då denna handlöst föll från balkongen ändrades hennes ansiktsuttryck drastiskt. Om hon hade kunnat se sig själv hade hon förmodligen tyckt att hon sett helkorkad ut. Det fanns bara en tanke som gick genom hennes huvud: hon hade träffat på en självmordsbenägen galning! Roselyn såg sig om i lägenheten. Vad hade hon rört vid? Fotografiet utav de två syskonen och handtaget till toaletten. Hon drog snabbt av dig halsduken och torkade av fotografiet. Likadant gjorde hon med handtaget till toaletten. Om det var så att Nousagi hade tagit livet av sig ville inte Rose att hennes fingeravtryck skulle finnas i lägenheten. Hon ville inte ha polisen efter sig och riskera att hamna i registret, även om hon var oskyldig. När hon hade torkat bort fingeravtrycken gick hon bort till ytterdörren. Med halsduken mellan hennes fingrar och låset öppnade hon dörren och lämnade lägenheten. Hon stängde varsamt dörren bakom sig och gick mot hissen. Att det inte gick att låsa berörde henne inte: om Nousagi var död kvittade det väl? Påvägen mot hissen drog hon halsduken runt halsen igen. Nu skulle hon bara strunta i att japanskan låg död på marken och gå hem.

Då Rose kommit utanför lägenheten såg hon sig runt. När hennes ögon fick syn på kvinnan som nyss fallit från balkongen tappade hon hakan. Hur hade hon kunnat överleva fallet? Med hastiga steg gick hon bort till Nousagi.
"Why aren't you dead!?"
Hon brydde sig inte om att ordvalet kanske lät fel. Hon ville ha svar!

Tittandes emot Roselyn som hade tappat hakan log hon bara själv, hon tyckte inte det var konstigt, och Rose frågade dessutom varför hon inte var död. Ha ha, vilken vanlig fråga enligt Nousagi.
"I'm a ninja, that is to say that I am very flexible, I landed on a lamp-post over there, on my feet. And then I hit volts and landed on the ground, not bad huh?" Sa hon och log så att hennes tänder blottades, kunde inte Roselyn sånt som hon kunde? Nej, men det är nog inte så konstigt. Sagi lever ju ett ganska så ovanligt liv.

Vad kunde dom göra nu? Gå och fika kanske?
"Shall we go to a café and snack a bit? Or what do you think?" Sa hon snällt och hon log nu med stängd mun, sedan började hon att gå utan något svar ifrån Roselyn, emot caféet!

[Blir kort men aja. O.O]

Vad Roselyn tolkade som ett nöjt leende dök upp på Nousagis läppar. Efter förklaringen fick den brittiska kvinnan en irriterad blick. Hon tyckte inte om sådana som skröt om sina bravader inför henne.
"Maybe, a little."
Hon svarade någorlunda tyst på frågan och såg upp mot balkongen. Det verkade mest som en ganska korkad idé att falla från en balkong, vare sig man är helt säker på att landa rätt eller inte. Det finns alltid en liten chans att man landar fel. Och då kan det gå illa. Att hon själv riskerat livet för att hon varit uttråkad låtsades hon inte om. De tankarna var inte viktiga nu. Roselyn vände blicken tillbaka mot japanskan. Fika? Personligen var hon inte typen som satt och fikade, men hon kunde väl ge det en chans. Dessutom lät kaffe som ett bra alternativ.
"Sure, wh..."
Den irriterade blicken återvände till hennes ögon då Nousagi bara vände och gick. Hade allt hon hört om japaners artighet varit helt fel, eller gällde det bara den här damen? Med långa steg kom hon upp jämsides.
"You know, just walking away without waiting for a reply is extremely rude." poängterade hon utan att se på japanskan.

De anlände till caféet beställde det de skulle ha.
"Coffee. Black, one sugar." sade Rose med vänlig röst till mannen bakom disken.
Hon hade satt på sig masken hon brukade bära när hon var ute någonstans. Masken som ingen klarade av att se igenom. Masken utav vänliga gester och ord. Hennes egen lilla charad. Hon hängde på disken och vände de nötbruna ögonen mot Nousagi och väntade på att hon skulle beställa sitt.