Där gick hon, i den fina dåtida gröna parken, flickan vet att allt det gröna någon gång kommer tillbaks, men just här, låg det ett täcke av löv på marken, snön var sen denna vinter men det var ändå kallt. Flickan brydde sig inte om kylan, hon bara gick och satte sig där på en av parkens parkbänkar, vinden susade förbi och drog i hennes medellånga hår, hon log för sig själv, hon gillade tystnaden på något sätt. Med händerna ihop kurade i sitt knä satt hon där och tänkte på Tokyo, hon längtade dit, och nu när hon är utan jobb vet hon inte riktigt vad hon ska göra, men hennes föräldrar ger henne pengar för att överleva i London, hon kan få omkring 100 000 kr per månad ungefär, och det är ju inte dåligt.

Men bara för att hon inte har något att göra så sitter hon här, den bästa platsen för tystnad och att få komma bort ifrån storstaden var en lättnad, alla bilar som brukar susa förbi precis intill en. Alla cyklister och avgaser, ibland kan det vara hemskt att bo längst upp i ett höghus, javisst kommer man bort ifrån avgaserna en del, men tänk, flickan har blivit förälskad i utsikten där uppifrån. Och nu är hon bara tvungen att stanna där, hon kommer säkert aldrig att lämna den lägenheten.

Hon såg sig omkring, vinden drog åter igen i hennes bruna hår, hon log ännu en gång, det var som om vinden ville visa henne en väg. Så hon följde med, följde stigen i parken, det finns enstaka träd bredvid henne där hon går, hon följer fortfarande vindens sus. Den korta kjolen passade inte denna årstid, likaså den vita t-shirten passade inte heller, det är ju kallt. Dessutom har hon också en smal slips och ett par converse på sig, inget av det hon bär passar denna årstid, eller jo, hennes namn passar alltid alla årstider. Flickans namn är Nousagi, vilket betyder hare på Japanska.

[Den som vill hoppa in i rollet får, men endast en, försten till kvarn! ;D]

Hösten hade sedan en lång tid tillbaka anlänt till London. Den förut gröna parken hade helt ändrat karaktär till någonting mer färgstarkt, men även det började gå mot sitt slut. Många utav träden stod helt nakna.

Vinden lekte varsamt i Roselyns hår. Hon kastade en uttråkad blick på omgivningen med en vag undran om vart vintern var. Visst var hon inte något större fan utav varken vinter eller snö, men hon började faktiskt sakna det lite nu. Global uppvärmning. Tänk var det kan ställa till med. Rose rättade till halsduken hon bar. Den hade samma varma färger som träden tidigare på hösten haft, men till skillnad från dem hade hennes halsduk inte förlorat sin färg. Det var kanske inte mycket som hon faktiskt brydde sig om men just halsduken hade hon blivit fäst vid.
De nötbruna ögonen svepte över omgivningen ännu en gång. Ingenting hade förändrats sedan hon sista skannade parken. Det var lika få människor som innan: någon enstaka utav dem hade med sig sin hund i koppel, träden var precis lika nakna här som tidigare. Och allting var precis exakt lika tråkigt. Med en suck satte hon sig på en utav parkbänkarna. Rose önskade stilla att hon hade tagit med sig sin bok med svåra frågor. Då hade hon åtminstone haft någonting att göra. Men hon ville inte sitta hemma i lägenheten. Kanske hon borde söka upp någon ur Devils? Hon började känna av abstinensen... Ännu en suck lämnade kvinnan. Förhoppningsvis skulle det dyka upp någon intressant person, men hon hoppades inte på allt för mycket: det fanns ytterst få intressanta personligheter här i London.

[Hoppar in om det är grönt 8D]

[Välkommen! Det är grönt! :'}]

Hon följde stigen och likaså vinden, hon såg sig omkring med dom bruna ögonen, hon rätade på sig och gick lite snabbare än tidigare, vinden förde på något sätt med sig löv i en virvel. Och hon kom återigen på minnena ifrån Tokyo, saknaden av hennes föräldrar och ursprung, hon ville träffa sina vänner, men hon trivdes nog allför bra just nu. Flickan såg sig omkring igen, det var någon annan i närheten, hon stannade upp, och den andre verkade gå emot henne, eller nja, kanske förbi henne. Okej, den personen var inget intressant, ingen hon kände, hon var blond också, ingen hon letade efter. Idag letade Sagi efter någon brunett, vem som helst, bara om dom finner något intressant hos varandra så tycker hon det är bra. Kanske dom blir framtida vänner och går och fikar? Tja, det kanske går.

Hon började att gå igen bara för att det inte var den personen hon letat efter, följde återigen vinden, löven i följd av vinden likaså som hon själv, och plötsligt gick hon in i ett träd vid sidan av stigen.
"Ouch .. mean trees .." Grubblade Nousagi för sig själv, hon tog sin ena hand över huvudet, rufsade bort lite bark som hon fick ifrån trädet, fixade till håret och gick vidare efter vinden. Vindens sus gav henne nästan något som om det var någon intressant påväg, eller var det så? Hon har ju inte krafter, så varför följer hon ens vinden tro? Konstigt.

Men så försvann vinden ur tomma intet, den susade rakt upp i skyn, typ som om Sagi var framme nu, hon stod och tittade in i ett träd framför sig. Hade hon gått genom parken efter vinden för att finna ett träd? Nja, var det verkligen så? Nousagi tittade runt trädet, ingen var där, alltså inget att se. Så hon satte sig ner, med ryggen emot trädstammen och benen krökta, armarna var slagna runt hennes ben och huvudet höll utkik. Fanns det kanske något intressant här ändå? Och så plötsligt såg hon någon sitta på en bänk inte så långt bort, kunde det vara den brunetten hon letade efter? Var det sant?

Roselyn observerade parken från bänken hon satt på. En man med mörkt hår gav henne en intresserad blick. Hon vände uttråkat ögonen mot honom.
"Nothing to collect here, just walk on by." sade hon monotont och såg stelt på honom.
Mannen såg förvånad ut, men samtidigt kunde man se irritation spela i hans ansiktsmuskler. Muttrandes lämnade han henne ifred. Rose skakade på huvudet. Varför de ens försökte med henne skulle hon aldrig förstå. Det syntes ju klart och tydligt att hon inte var intresserad. Fast å andra sidan, de flesta kunde inte observera. De såg men observerade aldrig någonting. Dumma var dem, idioter allihop. Och på tal om idioter. Roselyns ögon hade fastnat på en asiatisk kvinna som nyss gått rakt in i ett träd. En muttrande suck lämnade henne och hon vände bort blicken. Sådana som hon borde inte få lov att gå utan sin övervakare. Asiater hade hon ingenting emot, men dumma människor... De klarade hon inte av. Hon hade träffat på allt för många sådana under sin livstid. På nytt såg Roselyn bort mot den asiatiska kvinnan. Hon hade satt sig ner, lutandes mot ett träd. Och så vitt Rose kunde avgöra såg hon bort mot henne. Den engelska kvinnan vände blicken rakt fram igen. Hon ville inte göra ett intryck om att hon ville ha sällskap. Dock skulle hon säkert kunna roa sig lite om hon kom hit... Om inte för en längre stund, så kanske för fem minuter i alla fall. Hur skulle hon tackla det här?

Hon ställde sig upp, borstade av lite smuts ifrån baken då hon satt ner, rätade till slipsen och vände sig emot trädets håll, hon hade mött den andra kvinnans blick, så nu var det dags att dra sig härifrån. Hon gick bort ifrån kvinnan, tittade hon på henne än? Eller var det självklart att hon följde efter? Dom bruna ögonen såg sig omkring, fick syn på en del barnfamiljer som både lekte och fikade i den fina höstparken, annars var det dött. Det bruna håret fladdrade fortfarande i hennes hår, men nu tänkte hon inte följa vinden, hon gick sin egna väg och vinden fick göra vad den ville med henne, om hon så skulle dö på grund av vinden så skulle hon i alla fall vilja gå sin egna väg.

Efter en liten stund hade hon stannat framför en familj som satt på en rödvit rutig bordsduk och fikade, hon gick rakt igenom deras fikande och bara struntade i om dom skulle säga något, såklart ställde sig pappan upp och sa:
"What are you doing? You're stupid." Då, vände sig flickan om, hennes bruna ögon blev fulla av hat, han skulle inte ha sagt något, för nu kanske han skulle få betala för det han sagt.
"Shut up! Naze anata wa nani o subeki ka o oshiete jigoku? Anata jishin oyobi no kazoku no sewa o suru to, basutādo!" Sa hon argt, hon blev så förbannad att hon gick rakt emot honom, lappade till honom på kinden och han gav ett slag emot henne, hon tog hans knutna hand rakt i sin ena näve, han skulle inte klara av henne. Han sparkade och försökte men inget funkade emot denna flicka, så hon ställde sig i sin attack ställning, hon bara stod där, tills han slog ett slag som hon tog emot, efter det började hon med ninjaspark, efter det ninjaslag, pappan började att blöda något enormt. Men hon bara stod där och sa argt då pappan föll till mark:
"Watashi ga anata ni itta!"

Roselyn såg kvinnan resa sig upp och gå sin väg. Där försvann hennes potentiella tidsfördriv. Diskret såg hon efter henne. Den asiatiska kvinnan hon förvånansvärt lite kläder på sig med tanke på årstiden. Även om snön kanske inte hade kommit ännu var det fortfarande kallt. Och att springa runt i endast kort kjol och skjorta var kanske inte det mest ideella. Rose kunde känna hur nyfikenheten kom krypandes. Med en irriterad suck ställde hon sig upp och började följa efter kvinnan på ett säkert avstånd. Fan ta hennes nyfikenhet! Hon visste att när den väl dök upp skulle den inte försvinna fören hon hade fått svar på sin fråga. Så det var lika bra att ge med sig.

Roselyn följde den asiatiska kvinnan och observerade hennes rörelser. Det verkade inte som om hon hade upptäckte henne ännu. Inte jätteunderligt dock, hon höll sig på ett säkert avstånd så att hon inte skulle kunna uppfattas som en förföljare. Så där gick de över gräset båda två.
En typisk kärnfamilj med två döttrar på picknick låg snart framför dem. Hade Rose brytt sig mer om det hade hon nog tyckt att det hela var lite gulligt. Men att sitta och fika i parken en kall lördagsförmiddag var allt lite underligt. Men vem vet: kanske gjorde familjen det året om och struntade blank i vad det var för vänder. Då den asiatiska kvinnan gick rakt igenom picknicken blev Rose uppriktigt förvånad. Det var inte den sortens beteende hon hade väntat sig från henne. Den brittiska kvinnan stannade upp. Hon ville inte bli indragen i detta. Inte ännu. Hon såg på hur fadern i familjen började bråka med asiaten. Det ryckte lätt i Roselyns mungipor. en typisk alfahane som skyddar sin flock. Då de båda började slåss höll Rose på att tappa hakan. Hon var inte lätt att göra förvånad, men de hade på något sätt lyckats. Kanske hade hon underskattat den asiatiska kvinnan? Hon kunde höra arga ord på någonting hon anade var japanska.
Mannens hustru och deras döttrar satt kvar på filten och såg vettskrämda ut. Barnen grät och så vitt Rose kunde avgöra var inte deras moder långt ifrån tårarna heller. Snart låg mannen på marken och blödde mer än vad som var nyttigt. Roselyn gick närmare med ögonen fästa på den japanska kvinnan.
"You know, this family can and most certainly will charge you with very grave battery."
Hennes röst var ledig och vittnade inte om många känslor. Hon kastade en blick över axeln på familjen. Döttrarna grät våldsamt mot sin moders bröst och hon höll i sin tur hårt i dem. Hon såg skräckslagen ut.
"You should call for an ambulans before he gets any worse." påpekade hon för kvinnan.
Till att börja med såg hon endast på henne med sina gröna ögon, men snart hade hon fått fatt i sin mobil telefon. Bakom sig kunde Roselyn höra hur hon slog 911 och att hon började tala.
"If you don't fancy being arrested you might want to leave, because it sounds like they bringing the police as well."
Hennes nötbruna ögon såg neutralt, nästan uttråkat, på den japanska kvinnan framför henne.

Hon såg sig omkring, en kvinna kom fram till henne, det var hon som hade suttit på bänken, den personen hon hade letat efter.
"It's not a problem for me, ok? Do you understand?" Svarade hon på kvinnans meningar, hon såg på familjen, två flickor satt och grät intill sin mor, men själv så brydde hon sig inte om att hon själv skulle ringa ambulans. Hon bara gick fram till pappan, gjorde vålt och gjorde ninjaslag på hans ena hand så att den bröts, rätt åt honom.
"Haha, dokoni no kazoku yori no sewa o suru yori, subete no monodeshita!" Sa hon argt och vände sig om och gick, poliserna skulle aldrig få tag i henne, och nu låg pappan där helt medvetslös av hennes slag som gjorde att han bröt handleden. Sedan såg hon på kvinnan och sa:
"Why are you here? Why do you care about me?" Frågade hon då hon sedan fortsatte att gå sin vandring, hon hoppades över att kvinnan skulle förfölja henne. Men så hörde hon syrener komma närmare och närmare, hon kunde urskilja ambulans och polisbil. Då sprang hon fram till mamma och sparkade henne snabbt över ögonen, sedan sa hon att mamman inte skulle säga någonting, och där låg sedan döttrarna gråtandes i sin mors famn fortfarande, mamman fick mycket ont, det blödde nedför hennes kinder, och nu var det också tårar som föll.
"We should go." Sa hon till kvinnan och sprang sedan iväg, hoppas hon förföljde henne.

Efter en stund hade poliserna varken hittat henne eller några bevis, bara av att hon hotade kvinnan. Och där satt hon, på en bänk i sin trädgård som var inringad av en hög mur, hon log för sig själv, poliserna skulle aldrig hitta henne. Grinden var svart och man kunde se igenom den i hål här och där, muren var vit och kanske två meter hög, ifrån grinden till det vita höghuset fanns det en grusgång, och i trädgården tätt intill muren finns det en meter hög häck. Lite här och där fanns det träd också, vid grusgången fanns det en bänk på vardera sida. Och det var nog allt. Efter ännu en kort stund gick hon fram till höghusets dörr, precis då hon skulle knäppa in koden sa hon:
"What is your name? My name is Nousagi." Sa hon och log glatt emot kvinnan, sedan vände hon sig emot dörren igen och knappade in koden. Hon öppnade dörren och sa att kvinnan kunde komma in, efter det tog hon hissen längst upp, gick fram till den enda dörren där som var hennes och låste upp. Sedan gick hon in.

[Nousagi's lägenhet är här nedanför, för mer info; läs pressen.]

Ett fnysande skratt lämnade Roselyns läppar. Det var inte ett problem för henne? Hon trodde inte ett ögonblick på henne. Om man gjort någonting som förtjänade en polisanmälan borde det vara ett problem. Framför allt med tanka på att det fanns så många vittnen som det gjorde. Rose såg på när japanskan gick fram till mannen och bröt hans handled i ett enda slag. Den här damen hade tydliga aggressionsproblem.
"That was uncalled for." konstaterade hon med en röst full utav självklarhet.
Jo, visst hade hon underskattat kvinnan. Hon visade sig vara mycket mer intressant än vad hon först trott, men visst var hon en utav de där idioterna som hon kom att stöta på.
"Why are you here? Why do you care about me?"
Ännu ett fnysande skratt lämnade Roselyns läppar åt kvinnans ord. Med ett vänligt leende på läpparna såg hon rakt in i den japanska kvinnans bruna ögon.
"I don't." svarade hon sanningsenligt.
Hon brydde sig inte. Inte alls. Plötsligt kunde sirener från både polis och ambulans höras. För en gångs skull kom inte ambulansen för henne, vilket var en ganska spännande omväxling. Japanskan sprang fram till modern och sparkade henne vid ögonen. Roselyn kunde inte tro sina egna ögon. Vad hade hon gjort henne? Märkbart skakade hon på huvudet åt hennes idiotiska handling. Dumma, dumma kvinna.
"We should go."
Med de orden sprang japanskan iväg. Roselyn stoppade händerna i jackfickan och följde efter i lagom rask gång.

Rose hade inte några större problem med att finna den japanska kvinnan igen och snart stod hon bredvid henne utanför en hög byggnad. Då hon frågade om ett namn log Roselyn mjukt. Hon kunde åtminstone låtsas vara trevlig.
"Roselyn."
Rose såg på knappsatsen då Nousagi tryckte in koden. 5296. Hon lade det på minnet. Man kunde aldrig veta när eller om hon kom att behöva skriva in den. Utan att protestera det minsta följde hon efter japanskan in i hissen och upp i hennes lägenhet. Den hade bara ett rum verkade det som. Och helt utan kök var den. Roselyn fick ett förbryllat uttryck i ansiktet. Vad var det för en lägenhet utan kök? Dumt. Korkat. Men å andra sidan, kanske var Nousagi ett sådant där rikemansbarn som fick allt hon pekade på. Lägenheten och dess läget talade för det. Likaså inredningen. Den brittiska kvinnan kastade ett öga på nattduksbordet. Foton. Ett med henne själv och vad hon anade var hennes föräldrar. Nytaget, högst ett år gammalt. Det fanns även ett med två barn på. Hennes syskon. Roselyn plockade upp det och synade det. Det var gammalt. Hon såg bort mot Nousagi.
"How long has it been since your siblings died?"

[Siffrorna bara knappade jag in, vill du hellre ha en annan nummerkombination så kan jag ändra xD Och förlåt för att jag placerar en massa saker i Sagis lägenhet xD Men jag ville ha någonting som Rose kunde jobba lite med c:]

[Asså, det är okej! Hon har ju faktiskt ett foto på ena nattduksbordet~ XD Och koden är helt okej den med! c:]

Sagi satt sig i sin säng och såg ut över den fina utsikten, Roselyn ställde henne en fråga, hennes syskon, hur länge hade dom varit döda.
"How do you know that they are dead?" Frågade Nousagi och vände sig om, hon såg frågande emot Rose. Konstigt, visste hon något om Sagi's bakgrund?
"I'll tell you, they've been dead for nine years." Sa Nousagi och tittade ut, hennes ögon blev faktiskt nu tårögda, men inte så att hon skulle gråta, och nu då hon tittade ut kunde hon riktigt se sina syskons ansikten titta glatt emot henne. Det var bara en illusion, hon såg bara i syne, men hon log likaså ifall det var dom. Tårarna försvann och hon gick fram till balkongdörren, hon öppnade den och gick ut ut, hon tog tag i balkongräcket, Sagi kände verkligen vinden blåsa i hennes ansikte och hår. Hon blundade och log, det som hänt i parken tidigare kanske var ett av hennes döda syskon? Alltså vinden, och likaså nu kanske? Hon öppnade ögonen, hon kände en hand smeka hennes kind, det var ett av hennes syskon, det var nu bekräftat.

"Anata ga modotte kuru ni wa, hyōji sa remasu." Viskade hon till vinden, hon log, hon var glad. Men vinden plötsligt försvann, varför? Vart tog h*n vägen? Men hon brydde sig inte, utan Sagi gick tillbaka till sängen, hon satt där, men balkongdörren var fortfarande öppen, det blåste in igen, men denna gången var det ingen person som ville något, utan denna gång var det bara den vanliga vinden.

Ett nöjt leende dök upp på Roselyns läppar då hon fick frågan bekräftad. Hon gjorde ett halvhjärtat försök i att dölja det. Med självsäkre ögon såg hon på fotot igen och ställde ner det. Hon vände blicken mot Nousagi.
"The one with you and your parents is relatively new, but the one with your siblings is old. Simple as that."
Hon ryckte lätt på axlarna som för att visa hur lätt det hade varit att lista ut det. Roselyn lyfte på ögonbrynen då Nousagi gick ut på balkongen. Hon skulle väl inte gråta? Varför skulle hon göra det? En lätt fnysning lämnade Rose. Fånigt. Viden svepte in genom den öppna dörren och lekte runt hennes fötter. Men det var ingenting hon lade märke till. Hon var upptagen med att kika runt i lägenheten utan kök. Hon vände Nousagi ryggen och gick närmare det hon gissade var badrummet. Uttråkat såg hon in. Kliniskt vitt. Ingenting speciellt. Hon gick tillbaka till det enda rum som fanns och såg nu japanskan sitta på sin säng igen.
"How long has it been since you first arrived to London?"
Egentligen ville hon inte veta, hon brydde sig inte, men hon var här för att döda tid. Och den var hon fast besluten att hon skulle slå ihjäl. Roselyn såg på sängen. Skulle hon sätta sig ner hon också? Hon gav det en fundering. Nej, det skulle hon inte. Hon skulle stå kvar precis där hon stod, händerna i jackfickorna. Det fick henne att tänka på en annan sak.
"Why are you running around in such a small amount of clothes this time of the year?"
Roselyn var smart, det visste hon mycket väl. Men hon kunde inte förstå bristen på ytterkläder som Nousagi verkade ha.