Amanitava ute i staden, vandrade runt som vanligt. Hon lärde känna olika gator, fick reda på vart alla shopping center låg, alla olika butiker. Hon hade gått förbi en butik hon fått intresse för kvällen innan, så nu var hute i god tid på morgonen för att hinnna hitta butiken igen innan det blev sent. På en lapp hade hon en text med sig, den låg och grävde i fickan. Snorde sig runt hennes fingrar. Hon var spänd och upprymd på samma gång.

Hon hade tänkt sig texten runt en linje, en cirkel, med krimskrams runt och inuti en rovfågels skarpa öga och blick. I princip skulle det väl föreställa något, men det var mest som en varning, som de flesta inte skull förstå. Det var hellerinte inriktad emot främlingar, nej det var till någon som stått nära. De hon hatade samtidigt som hon haft de tillräckligt nära. Hon hade varit dum och liten på den tiden. Hon visste bättre nu.

Äntligen! Hon öppnade dörren och klev in i butiken. Det var en tattuering studio och hon tittade på många bilder underiden som hon kikade runt efter personal? För det var väl öppet? Hon tittade på några bilder som fångade hennes intresse. Det var just därför hon stannat upp, verken, stilen var en aning annrlunda, men ack det var bra gjort, väldigt bra gjort. Hon själv var inte kreativ på något vis. Hon var en mer aktiv människa och kunde inte måla för fem öre. Tur för henne att det finns människor i världen som faktiskt kan det! Det kunde hon tydligt avgöra på vissa bilder, av färdiga verk och endast vanliga papper med exempel på. Roande, vackert och fashinerande. Hon kunde inte låta bli att le svagt och roat.

[Pax - Harteus]

Harteus hade precis som vanligt öppnat sin tatueringsbutik prick klockan tolv. Han älskade den mer än vad som var brukligt och var noga med att alltid komma i tid och att alltid föra den bokföring och reklamering som krävdes. Han hade gått ner för trapporna och gått igenom ”lagret”, som han kallade det för att kunna låsa upp och börja städa innan han lät dagens kunder kliva in. Ännu hade han ingen som hjälpte honom med just städningen, det förargade honom till viss del, för han var ju trots allt den stora konstnären – ägaren över denna lilla shop. Inte skulle väl han som var så duktig på det som gällde det estetiska, smutsa ner sina händer när det gällde sopor och damm? Snabbt plockade han undan, en aning hafsigt gjort, innan han öppnade upp för allmänheten.
Klockan var väl inte mer än strax över tolv denna kyliga Londonförmiddag, och Harteus gick snabbt in i lagret för att se om han kunde hitta mer papper. Han hade använt allt han hade till skisser av olika slags konstiga figurer i krökande hållningar, vackra flickor med långt, böljande hår, men mest utav allt; rosor. Harteus älskade rosor och hade själv en intatuerad under hjärtat, alltid vilandes mot sin bröstkorg. Just den rosen höll en särskild mening, och inte bara för honom själv. Den var hans biljett till gängvärlden – den värld han funnit sig i sedan tonåren.
Kanske hörde han dörrklockan pingla till, eller så var han bara alldeles för uppslukad i sitt arbete att leta efter just skisspapper att han helt enkelt inte märkte att saker faktiskt var på väg att hända. Det var just det här han menade – han var underbemannad, hade han haft någon annan med sig i butiken hade det varit så mycket lättare.
Han hittade inga skisspapper – han hittade inga god damn skisspapper! Argt drämde han in den tomma kartongen i väggen så att andra slags papper flög ner från hyllorna, sedan stormade han ut ur det lilla lagerutrymmet och smällde hårt igen dörren efter sig. Han hörde hur fler saker föll ner där inifrån.
”Wow, hello there, I didn’t notice the bell!”
Någon stod där, en kvinna, knappt yngre än Harteus själv med mörk, exotisk hud och långt ljust hår. På många sätt påminde hon honom direkt om Indira, även om de samtidigt var otroligt olika. Han förstod direkt att de hade samma bakgrund – de var båda soliga Latinas. Harteus log åt henne.
”So, hi there, what can I do for you?” Han slank in bakom disken och lutade sig tungt mot den blanka träytan. Hans disk var inte överbelamrad med saker som de flesta diskar ofta kunde vara. Hans var ren, nästan tom med endast ett ensligt bonsaiträd ståendes intill kassaapparaten. Han behövde utrymmet för att känna sig lugn och för att snabbt kunna skissa och teckna upp idéer utifall kunden bad honom om något särskilt.

Amanita kollade sig omkring, studerade de flesta skisser som faktiskt bestod av olika sorts rosor. Hon sträckte ut handen då blicken föll på en av dem som föll henne i smaken, direkt. Hon drog emd handen över, utan att tänka på om det faktiskt itne var tillåtet, fast det borde det väl vara? Hon stirrade, hade ingen aning om varför det fashinerade henne så mycket, men när hon väl la märke till alla olika rosor började hon fundera i stället. Dock var de alldeles för vackra för att hon skulle kunna släppa dem med blicken, för stunden.

Uppmärksamheten bröts plötsligt och hon ryckte till. Hon hade varit så djupt in i sina tankar och funderingar att hon inte märkt den jämnårige mannen förens han talat till henne. Hon blev överaskad, det skedde ytterst sällan.
- So many roses..
Mumlade hon medans hon drog ena handen genom håret och drog bak det bakom örat på ena sidan. Hon studerade killen mer noggrant, som hon gjort med alla hittils. Hennes misstankar slutade aldrig hemsöka henne. Hon mötte främlingens blick. Den sa inte mer än vad hon ville veta. Dock fanns inga större misstankar än, det fanns inte tillräckligt med bevis.

- Ehm.. My painting skills aren't that gooood.. But something like this?
Sa hon och gick fram emot disken, drog upp sin lilla lapp och vecklade ut pappret. Texten med ord hade hon på en annan lapp som hon klistrat fast på sitt skiss papper. Hon ryckte på axlarna och vände blicken runt, mot rosorna igen. Kanske borde hon göra en ros istället?
- The roses, have you done them all? Amazing..
Sa hon sedan med nyfiken röst och vände blicken tillbaka mot killen, mannen, ja vad skulle man kalla det? Kallade man henne kvinna eller tjej? Tja det var väl ett individuelt val. Hon la märke till killens många tattueringar. Dock dömde hon honom inte för det. Ännu fanns inga bevis på att han var en av de, de i bakgrunden. De som gömde sig bakom Londons vackra och stressade fasad. Fast vissa misstankar fanns alltid. Trotts det var han bara ett djur i hennes ögon. En så länge.

”So, you like my roses?” log han och tiltade huvudet på sned. Det var utan tvekan ett ställe fullt av rosor, men inte en enda levande. Alla var gjorda av papper och penna, kanske kunde man föreställa sig doften om man bara tittade tillräckligt noga. Väggen bakom disken var fullsatt av ditnålade skisser och teckningar, rosor i alla nyanser, från svart till vitt, men även andra motiv, mörka varelser utan ögon, hudlösa ben och en kvinna som verkade förekomma rätt ofta. Hennes ögon var stora och mörka, men mer var oftast inte porträtterat.
Harteus betraktade kvinnans skiss, den var lovande. ”I like this”, mumlade han och vred och vände på motivet. ”I think it suits you.” Sedan… hans mörka blick gled över pappret och mötte hennes över disken, ett småleende lekte över läpparna och verkade hans anletsdrag inte lite kantigare än tidigare? Under en sekund hade han förvandlats till en av de groteska varelserna man ofta fann i hans skrivblock som liten, och hans ögon lös av en plötslig hånleendes illvilja.
Händelsen var över, ingenting i luften talade om det som hänt, om blicken som utstrålat sådan ondska och han vände henne ryggen för att snabbt pyssla med någonting bakom disken, sedan sneglade han över axeln med ett vad som igen tycktes verka ett vänligt leende.
”Are you really sure honey? We can make this happen right away if you want, as you can see I have no other costumer at the moment.”

- Yeah, they are beautiful..
Mumlade hon, men rösten var full av självsäkerhet, så man kunde enkelt höra att hon talade med ärlighet i sina ord. Hon ljög ytterst sällan och hon förvrängde hellre ord än att säga en direkt vit lögn. Det var hennes sätt att ljuga, annars brukar hon vara ganska dålig på det. Hon behövde sällan ljuga dessutom, hon var i stället brutalt och fräckt ärlig. Hon var av den punkten ganska sällan omtyckt heller, men varför skulle hon vilja bli omtyckt av allad essa patetiska djur som sprang runt på gatorna ändå?

Hon såg förvånat på honom då han talade. Ja kanske det, de hade hon faktiskt ingen aning om. Hon kände bara att det behövde göras och den var på sin punkt helt unik. Då själva iden kom från henne och innifrån. Känslorna i det hela var obeskrivliga. Hon mötte hans blick, förändringen var kort men bra synlig för en sån som Nita.
- I'm sure if you can paint a better version here and now, with pen and paper.
Sa hon med smått utmanade torn och ett svagt retsamt leende. Hon såg att han kunde och var bra på det han gjorde, men hon ville vara säker och hon ville se det med egna ögon, innan han rörde hennes hud med riktigt bläck. Det var en sak som var säker. Hon var dessutom en aning misstänksam av sig. Han hade först nu gett henne ett själ till att faktiskt vara det också.

Hon såg på honom, släppte inte främlingen med blicken. Hon kunde göra tattueringen idag, inga problem. Hon var inte osäker på motivet, det var klockrent, hon var osäker på honom och inget annat. Hon vände sig halvt om och log snett.
- I want it here..
Sa hon och pekade på skulderbladet. Hon vände sig sedan rakt fram emot honom igen och lutade sig sedan smått emot disken. Nå? Hon väntade på ett uppriktigt svar. Kunde han nu måla en lite snabb förbättring av hennes bild, tja då var det avgjort. Mycket emr än så behövde hon inte lita på honom, det var ju bara en tattuering, right?

”Oh, oh, oh, you think I can do it better? Well, let me try”, flinade han åt hennes utmanande tonfall och sträckte sig efter penna och papper – vart var papperet? Ah, satan, skisspappret var ju slut. Han skulle bli tvungen att rita direkt på tunt, genomskinligt papper, men hoppades att hon inte skulle märka skillnaden, han var ju trots allt en tatuerare – hans kunder borde lita på hans omdöme, i alla fall när det gällde detta.
”So, on the shoulder blade…” Hon lutade sig närmare disken och verkade varken upprörd eller skrämd över den underliga blicken han gett henne, på något sätt behagade det honom. Äntligen en kund som inte var lika skrajsen. Han log igen, vänligt, innan han fattade blyertspennan och började skissa på det tunna pappret. Hennes idé var fin, han följde rörelserna och mönstren men ändrade motivets komposition en aning, cirkeln blev starkare och mer kompakt än tidigare, och när han var klar sköt han över den nya skissen till hennes sida av disken.
”I like the concept”, mumlade han. “But what does it mean? I’ve never seen anyone have something similar to this before.”

Ljuset i tatueringsshopen var klart och vitt. I luften cirkulerade små dammpartiklar och landade sedan fridfullt på Harteus diverse prylar. Utanför de stora fönstren hade massorna redan börjat röra sig – turister mestadels. Deras systemkameror hängde kring deras nackar och de flockades på taken till de röda dubbeldäckade bussarna. Ibland skämdes Harteus över Londons turism, utlänningarna var ofta så naiva och lättlurade. Här kom de till en stad som var så djup och full av skit, och de visste inte ens om det. De trampade på den sköra yta som tillhörde Londons fina skal, utan en aning om vad som pågick inunder.
Harteus blick gled bort mot lagerutrymmet, och sedan tillbaka mot kvinnan igen. Visste hon? Ville hon veta? Han log vänligare än någonsin tillbaka till henne. ”What’s your name?”

- I hope you can..
Sa hon med samma retsamma torn som tidigare. Det skulle bli väldigt intressant att se vad han fick fram för resultat. Han verkade dock leta efter något? Papper? Det han tog fram var absoult inte skisspapper, men hon brydde sig inte speciellt mycket då det bara handlade om att han skulle visa att han faktiskt dög till att tattuera henne. Hon ville se med egna ögon, det var hennes bevis. Hon tror sällan på något så länge hon inte ser det hända med egna ögon. Där av hade hon utmanat honom, fast hon antog redan att han var tillräckligt duktig, annars skulle hon bli besviken.

Han väkte henne upp ur hennes funderingar och vände blicken upp emot honom. Han ville veta vad texten, konseptet betydde. Hon litade inte på honom, inte alls. Fast vad gjorde inte lite spänning här i livet? Hon hade aldrig varit rädd för att ta risker, men det här handlade om något helt annat. Detta handlade om hennes liv, hennes bakgrund och det hade han inte med att göra..
- The text is written in Latin.. It is something that represent something that happened and something that can happen at the sometime.
Hennes röst var kall som is, kallare än tidigare, men det var mest för att hon använde sin kalla hårda röst i sammanhang där hon skulle vara allvarlig. Det hjälpte de flesta att ta henne allvarligt direkt och det var väl användbart. Hon skämtade ofta, använde sig av irroni för att inte bli sedd som freak eller liknande, men när hon var allvarlig visade hon en inre del av sig själv som sällan kom fram. Sedan öppnade hon munnen och uttalade de latinska orden helt korrekt.
- Audi et exaudi admonitio!
Non unquam mihi dorsum ponitis iterum faciam vos poeniteat..
Itaque monere, et exaudi me avertere vobis pro tergum.

Hon vände blicken emot skylltfönstret efter att ha studerat hans blick. Blicken sa det mesta, även om det inte var menat så, så såg hon en uns av förakt, men samtidigt nedlåtande. Vad hade han för rätt till det? Det mesta avslöjade sig själv, han var likt Ike en del av den undre välden. Den världen som hon de senaste funderat över och börjat studera. Nyfiken som hon är. Hon kunde helt enkelt inte låta bli, nu när hennes bror tagit hit henne, nu när hon träffat Ike och sedan denne, vad han nu heter? Ett svagt leende sköljde över hennes läppar då han talade igen.
- You can call me Nita.. And you are?

Harteus förstod inte latin och hade aldrig lärt sig mer än klassiska fraser som Carpe Diem och liknande. För honom var orden främmande, spännande. Hon kunde uttala dem med självsäkerhet och styrka, som om hon verkligen visste vad de betydde. Harteus hade stött på det allt för ofta, fall där kunden inte egentligen hade någon aning om vad de var på väg att markera på sina kroppar.
”Nita… Well welcome to my shop. I’m Harteus Skullfinder”, flinade han, medveten om att hon borde reagera på det faktum att han använde sig utav ett falskt namn. Skullfinder var inget riktigt efternamn, det var en klyschig titel han hittat på åt sig själv under sina första år som tonåring. Han hade använt det i sina gängkretsar, och namnet var nu som en del av honom själv. Hans riktiga efternamn var och skulle förbli en hemlighet.
”Do you like it? Are you ready?” Han gick runt disken med skissen mellan fingrarna. ”You can take a seat right here”, sade han och presenterade tatueringsstolen för henne. ”You’ll have to take off your clothes a bit, well, at least your top”, han skrattade till, tyst och småelakt, för situationer som dessa påminde honom om det som var hans hemliga yrke. ”Just pull it down so that I can reach your shoulders…”

Hon tittade på honom och snappade upp hans namn på ett kick. Harteus. Underligt, fast vid det här laget var hon väl endast van vid annorlunda spanska namn, så hon kom väl knappt ihåg vad vanliga namn var för något. Hon själv hade ett annat namn egentligen. Dock hade hon valt redan som liten att heta det namn som hennes mor gett henne. Amanita, var ett spanskt ord, inget namn, med ett få tal olika betydelser. Som sa att hon var en lömsk själ redan från början. Vilket också stämmer ganska bra.
- Oh, so you are one of them?...

Hon hade bara slängt ur sig orden, kunde inte hjälpa det. Hon tittade på skissen då den var helt klar och hon nickade med ett svagt leende spelandes över hennes läppar. Hon hade ingen aning om hur det kändes att bli tattuerad. Hon var dock smått störd av att hon skulle bli tvungen att visa de ärr hon bar över ryggen. Det var en av anledningarna till att hon slutat som modell. Hon kunde omöjligt ha en stor veriation på de kläder hon skulle visa upp, aldrig gå med bar rygg i en klänning och så vidare. Så hon slutade, innan någon upptäckte något. Hans ord ledde henne till stolen. Hon tog av sig jackan först och under hade hon en stickad ylle liknande tröjja som var lång ärmad. Hon satte sig ner och drog sedan ur vänster arm ur sin ärm för att göra skuldran fri och blottad. På det sättet kanske han inte skulle se ärren alls. Hon drog ner bh bandet från axlen och ner över armen. Hon tog undan håret och log retsamt emot honom.

- Good enough?
Sa hon sedan och sträckte smått på sig, hon funderade dock över allt det här med baksidan av London. Hon var nyfiken, kanske var denne Harteus vänlig nog att förklara ett och annat för henne? Fast hon tvivlade på det, de verkar inte vara så vältaliga på den punkten. Inte Ike i alla fall. Fast alla kanske är olika. Hon fick helt enkelt hoppas på det bästa. Hon var dessutom småt exhalterad över den här tattueringen, det skulle bli så skönt att få det gjort.

Han blev ståendes – one of them? – han höjde sakta ett ögonbryn medan han såg på henne. Det var förståeligt att Nita redan förstått hans identitet, och han kunde egentligen inte klandra henne. Allt med honom talade om ett andra, hemligare liv. Hon tog av sig jackan, men flyttade inte på tröjan hon hade under. Han blev lite besviken, och kunde inget annat än nicka förstrått åt henne.
”Yeah, that will work.” Han låtsades som om han inte hört hennes första ord, som om han varit döv under tiden hon uttalat dem. Det var viktigt för Harteus att märkas, att människor skulle förstå vem han var, att han var farlig och respekterad, men han ville aldrig tala om gänget han tillhörde eller vilka kretsar han rörde sig i. Det var om möjligen det farligaste man kunde göra, och de män och kvinnor som inte förstått detta hade olyckligtvis fått sätta livet till. Tjallare – sådana kunde man inte lita på, sådana var endast säkra efter döden, då de längre inte kunde yttra ett enda ord.
Han drog kvickt till sig en egen stol så att han kunde sätta sig bakom henne. ”Do you want it in colour or just black and white?” frågade han medan han började ordna med sina redskap. Personligen föredrog han simpla svartvita tatueringar, de kunde säga så mycket mer än stora, burriga tatueringar man inte förstod. ”Is this your first? Tattoo, I mean.” Han började tvätta hennes axel för att göra den redo för skissen.