Ett nytt ansikte syntes i mängden. Vackert, en aning unikt, men ändå smälte hon in bra. Det var ingen som märkte något eller såg igenom den vackra fasaden eller igenom de bruna ögonen. Det var sent, men inte tillräckligt för att Shopping centret skulle ha stängt. Hon satt stilla och tyst vid ett litet café vid sidan av. Studerandes som alltid. Hon stirrade på människor som vid den här tiden stressade fram och tillbaka från affär till affär. Några hade gjort som hon, letat upp en stol, tagit sig en kaka och börjat läsa en tidning. Hon hade en bok med sig och en kaffe latte vid sidan av sig. Det fanns inget som roade henne mer än att studera människors beteende. Det kanske var därför hon var så bra på det. De såg ut som galna djur, de hade ingen aning om vad världen gjorde emot dem eller vad hon ville göra mot dem. Hon hade blivit smått misstänksam själv och hon hade lätt för att dra alla över en kant, men det var endast för att ytterst få människor hade visat att de faktiskt inte var 'djur' utan människor i hennes ögon.

Hon följde en väldigt specifik människa med ögonen, ingen speciell klädstil, ganska ung och verkade normal. Ögonkontakten varade i fyra sekunder, vad hon såg räckte för henne att placera denna människa. Hon såg rädsla och hon förstod ganska snart vad det handlade om. Snatteri. Patetiskt. De gjorde inget annat än att själa, skada och såra varandra. Djur. Fast det kanske var hon som borde placeras som något annat än människa? Hon slutade känna något för länge sedan. Fysisk smärta var för henne en slags illution, vad hon hade fått för sig i alla fall, då hon inte längre kunde känna slag emot kroppen. Den psykiska smärtan hade hon undvikit då hon inte släppt någon inpå livet sedan Fiero och hon skiljts åt. Visst hade hon visst tycke för den riktiga fadern, men hon älskade honom itne som en dotter bör älska en far. Han fanns aldrig där för henne då hon behövde honom, men visst uppskattade hon honom för det han gjort då hon fann honom. Inte mer än uppskattning kände hon för honom dock, så speciellt många känslor fanns inte inom hennes räckhåll. Hon lät blicken åter fara ner emot boken, läste några rader. Hon började märka att människorna började försvinna, en efter än. Kanske borde hon försvinna bland mängden och förbli osynlig?

Det var sent. De flesta människor hade slutat jobba för länge sedan och roade sig med att shoppa i centret. Men Ike hade jobbat över, med den vanliga svarta portföljen i ena handen och dagens The Journal news i den andra vandrade han fram mellan de stressade människorna som skyndade sig in i affärerna innan de hann stänga. Med en säljande röst talade han till en kund i handsfreen samtidigt som han sökte med blicken efter ett Starbucks, men han visste att det inte fanns att finna här, det närmsta starbucks var ett kvarter bort och dit hade han inte tid att gå. Det fick bli en vanlig kaffe på ett random café.

"Just glad to help you sir, take care. Goodbye." Sa han artigt och la på med en suck. Idiotiska människa. Tyvärr ingick det i hans jobb att prata med jobbiga människor hela dagarna.

Snabbt var han ute ur shoppingcentret och tog sikte på ett café som såg litet och trevlig ut. Han hade aldrig varit där förut, han föredrog som sagt Starbucks, varför visste han inte. Det hade helt enkelt blivit så eftersom det låg ett Starbucks precis vid företaget han arbetade på.

Han tog sig fram till kassan och beställde en kaffe, vände sig om och såg sig omkring. Det var tomt, sånär som på en trött gammal man med en tidning framför sig och en yngre kvinna som stirrade ut på människorna på gatan.

Kvinnan i kassan serverade honom en mugg med rykande kaffe, Ike betalade och satte sig vid ett runt bort bredvid den unga kvinnan. Han slog upp The Journal News framför sig på bordet och smuttade på kaffet. Inga nyheter om Devils. Det var längesedan media ens nämnde någonting om Devils.

Med en suck slog han ihop tidningen och följde kvinnans exempel, såg ut över folkmängden utanför. Han såg hur en ung tjej, knappast över 17 skickligt snodde en plånbok ur en turists ryggsäck och sedan, inom loppen av bara några minuter även fick vantarna på en gammal tants portmonä. Ingen såg, eller låtsades om någonting.

"They're like a pathetic big pack of wild animals, don't you agree?" Mumlade han frånvarande och såg ut över tumultet utanför. Egentligen visste han inte varför han sa det högt. Men han kände sig bara så hopplös när han såg hur de betedde sig mot varandra att han ville säga något. Kvinnan vid bordet intill måste ju också ha sett vad som hänt, eller valde hon också att blunda för det?

Blicken följde mannen som talade i telefon. Ingen ögonkontakt änne, men till skenet verkade han vara rätt normal. Det syntes tydligt att denna eprson rökte, för henne var det i alla fall tydligt, men det verkade inte synas på honom i den kostym han bar nu, åtminstånde inte för andra. Dessutom var det ärren som i princip avslöjade honom för henne direkt. Han hade täckmantel och han var förbannat bra på det, men det mesta gick inte att dölja för hennes monster ögon. Hon hade lärt sig studera människor från 13års ålder och hade 8års erfarenhet. Hade det varit ett jobb hade hon fått bra betalt vid det här laget, tragiskt nog var det inte så. Hon vände tillbaka blicken emot folkmassorna då mannen beställde kaffe på samma café som hon befann sig på. Hon tog en klunk och lotsades inte om den andre.

Små tattare, tänkte hon för sig själv, men så bröt främlingen tystnaden och nu vände hon sina bruna ögon emot främlingen. Hon stirrade på honom, mötte hans blick och visste sedan helt säkert att hennes misstankar va sanna. Hon förblev tyst en stund, men lät sedan ett svagt leende ta form i hennes vackra anspråkslösa ansikte.
- You just read my mind..
Sa hon med vänlig stämma och log lite bredare och vände sedan blicken ner emot boken igen. En lätt harkling lämnade henne och hon tog sin mugg med kaffe och drack lite till ur den. Hon ville vända blicken åt främlingens håll. Han var fashinerande. Orden, sättet han talade på och betedde sig på var annorlunda. Hon såg helt enkelt en större utmaning i honom än de andra djuren. För det är vad man söker efter ständigt, utmaningar. Eller hur?

Tass log då han hörde kvinnans svar. Det var inte första gången någon hade sagt så till honom. Han var expert på att läsa av människor, det var därför det gick så bra för honom i säljyrket. Han visste helt enkelt vad folk ville höra och vad han skulle säga för att snärja dem att köpa hans varor.

"Yeah, people use to say so." Svarade han i en lättsam ton och såg för första gången på kvinnan. Hans mörka ögon mötte hennes bärnstensbruna. Han hade aldrig sett henne förut, men hon kändes ändå bekant. Kanske hade han sett henne någonstans trots allt? Men kvinnan visade inga tecken på att veta vem han var så han frågade inte heller henne om dom möjligtvis råkade känna varandra. Han hade en känsla av att det skulle bli awkward moment av det. Vem vet, kanske hade de strulat med varandra på dansgolvet för längesedan?

Ike tog blicken ifrån henne och såg ut över folkvimlet igen. Han pillade på marlboro paketet i fickan med den ena handen och tog en klunk av kaffet med den andra. Slängde en blick på klockan vid disken och bet sig i läppen. Halv nio. Egentligen skulle han behövt ta en sväng till högkvarteret, men det hann han inte om han skulle hem och fixa pappersarbetet som skulle vara klart tills imorgon. Han hade bråttom, men ändå satt han kvar. Det kändes bra. För stunden var han inte ens stressad.

- I'm not suprised..Sa hon med låg torn. Awkvard moment's skapade hon ofta, med sin kalla attityd, men på något sätt lyckades hon ofta charma andra människor med sin falska värme, men nu, nej han hade läst henne och därav fanns inget skådespel att spela. Hon kände dock intång på något sätt, kände sig hotad och där av gav hon honom ingen direkt uppmärksamhet. Hon suckade åt sig själv, dags att byta väg? Om han nu var en annan människa, varför inte bara lära sig konversera med dem som faktiskt inte beter sig som djur?

- I'm Nita..
Sa hon och tittade upp och lät ett lätt leende klä läpparna. Hon försökte använda en mer vänlig torn den här gången. Hon tänkte räcka fram handen och hälsa, men hon valde att i stället hålla upp muggen och skåla lite lätt i luften. Det var ju ingen dricka, men kaffe dög gott och väl. Hon tog en stor klunk. Hon kanske brde börja gå? Gå hem till deras provesoriska hemstad som Fiero fixat. Hon såg bortåt, men vände tillbaka blicken emot den främande indivden. Den hon ännu inte placerat i en kategori. Djur eller människa?

Helt plötsligt presenterade sig kvinnan vid bordet som Nita. Tass hade inte räknat med någon presentation överhuvudtaget, bara lite kallprat innan någon av dem gav sig av. Men Nita valde att ta ett steg längre.

"Ike." Svarade han kort och vågade ännu en gång se på henne, fortfarande var hon obehagligt bekant. Han hoppades innerligt att hon inte kände igen honom. Han ville inte veta var han hade träffat henne innan och under vilka omständigheter.

"So, what's your story, Nita?" Sa han efter en stunds tystnad. "Have you lived here in London your hole life?" Frågan var ödmjuk, men han var ärligt talat nyfiken på kvinnan som han av en slump börjat tala med. Han antog att hon inte var en turist, utseendet sa emot det. Men han kunde inte neka till att det var någonting som var annorlunda med henne. Någonting som inte gjorde henne likadan som alla andra okända människor han träffade i staden.

Han såg ner i den mörka drycken och lyfte sedan koppen mot läpparna och drack en djup klunk. Det var ett helt okej kaffe, förvånande nog. Den varma vätskan värmde honom inifrån och fick honom att piggna till lite.

Vad skulle han göra utan kaffe egentligen?

Ike.. Hon smakade på namnet i tankarna. Det var något av ett annorlunda namn, i hennes öron. Hon såg fundersam ut, men log fortfarande svagt. Hon såg frånvarande ut, men inte speciellt länge då Ike bröt tystnaden, valde att ställa en fråga som hon enkelt kunde svara på. Hon funderade dock, frågan kunde enkelt tolkas, men hennes svar var alltid på något sätt invecklade.
- My story is to sad to tell..
Sa hon med en mjuk och ändå varm torn. Det var sant och hon visste om att det var en historia hon knappast var tvungen att berätta. Därav frågade hon heller inte om hans. Det såg hon som oartigt då hon själv inte ville ge ett rakt svar på denne, Ike's fråga.
- No, I just got here, from Spain.. But I think my birthmother were from London..
Sa hon fundersamt. Hon va inte speciellt noggrann med sin moders bakgrund. Ack nej, denne Ashley som hon fått höra att hon hette var en okänd människa för Amanita. Tydligen hade denne också ett annat smeknamn, Ascar. Vad det var bra för hade hon själv inte ännu listat ut. Hon var dessutom extremt lik sin mor, bärnstens ögonen bar en nästan orange torn, precis som moderns ögon gör. Hon hade dessvärre färgat blonda tjockare slingor, men det syntes att hon bar en mörk mörk brun hårfärg egentligen. Däremot hade hon itne fått Ascars svarta hårfärg, nej det hade Fiero fått. Ja de båda var olika, men samtidigt så lika.
- What about your self?

"My story is to sad to tell." Orden skar sig i Tass huvud. Han hatade självömkande tjejer på jakt efter uppmärksamhet och bekräftelse. Psykiskt förberedde han sig på att hon ändå skulle berätta sin sorgliga livshistoria, för det var så dom brukade göra, de stackars kvinnorna. Men hon fortsatte aldrig. Istället berättade hon att hon kom från Spanien och sedan frågade hon om honom själv. Ike andades ut, han hade aldrig varit speciellt empatisk. Och att försöka sig på att säga något tröstande, det var verkligen inte hans grej.

"Me... I've been living in this hellhole as long as I can remember." Svarade han leende och ryckte lätt på axlarna. Han fick det att låta som att han inte alls gillade att bo i London, men det gjorde han faktiskt. Han trivdes i smogen, bland alla stressade människor och all trafik. Det var hemma för honom, även om han ofta längtade utomlands. Men tack vare Devils hade han kunnat komma utomlands när han ville, bara han tog med sig lite varor tillbaka. "But London isn't so bad actually.." Han kände att han behövde säga det.

"So, why did you come to London then?" Sa han sedan och såg på kvinnan igen. "Spain sounds better then this." Han slog ut med armarna. "And warmer."

Han hade frågat, hon hade gett ett svar, gillade han det inte fick han väl dra då? Han såg nämligen väldigt spänd ut då hon sagt orden. Hon la märke till allt, även om de gjorde allt för att dölja känslor, så var det ganska enkelt att se just när en människa gjorde saker för att dölja något annat. Det tog bara tid att lära sig att se det.
- I hope it's not to bad then..
Sa hon, med tanke på att Fiero antagligen flyttat hit för att stanna. Hon hade inget emot det än, så hon fick väl börja söka jobb och sånt shit. Frågan var bara som vad? Kanske borde hon börja plugga? Psykologi var hon ju redan inne på, så kanske borde hon utbilda sig som något inom området också? Fast om hon skulle bli psykolog skulle hon nog bara kräkas. Att hjälpa de små djuren, nej det var inte hennes grej. De satte sig i skiten så då fick de ta sig upp ur den också. Tankarna fick henne att se en aning frånvarande ut, men hon drog sig snabbt ur det då hon hörde Ike's röst åter igen. Hon log svagt, men roat åt honom då han talat färdigt.
- It's nice over there, but it's not like a home.. I have only lived over there for 4 years I think.. So when by brother came to see me and asked me to come with him to London I couldn't say no.
Sa hon med ett svagt leende. Hon undrade dock fortfarande vad det var han såg i denna stad. Det verkade vara mycket skit och hon kände på sig att det fanns en hel del skit i grunden. Bakom den stimmiga fasaden. Den undre världen var större än förväntat helt enkelt och mannen framför henne var bara ett exempel på det. Hon hade nämligen sett fler misstänksamma personer under dagen, men hon hade inte tänkt gräva djupare. Hon höll sig utanför trubbel, för stunden.

"Naa, London is ok." Sa han bara. Han orkade inte förklara sig bättre. Det fanns så mycket bra med staden, men samtidigt så mycket dåligt. Han återgick till att studera människorna utanför tills Nita tog till orda igen. Så hon hade bara bott i Spanien i fyra år?

"Oh, I thought you lived there since you were born.." Svarade han och gestikulerade med händerna. "But now it makes sense." Ett svagt leende avtecknade sig på hans läppar. Han hade inte hört henne bryta på spanska(?), så han antog att hennes modersmål var engelska och då vore det ju mest självklart att hon levt i alla fall en kort del av sitt liv i England istället för Spanien. Fundersamt tog han upp muggen och drack upp det sista av kaffet. Det hade hunnit bli kallt.

"I.. should probably go." Mumlade han och kollade på klockan. Han reste sig upp och tog på sig den svarta kappan. "Care to join me? I shall take the tube home." Han stelnade till. Det kunde misstolkas. "I mean, if you're going the same direction." Han såg urskuldande på henne. "It's always fun to be two.." Sjöng han glatt och viftade med fingrarna.