Vanan att under sommaren vakna till starkt solsken hade sedan länge drivt förbi, och nu när det var höst så var det rödfärgat, kyligt och mörkt. Mängden ljusa timmar under dagen hade minskat avsevärt, och Revolt hade inte riktigt känt att han hängt med i dagsljusets kurvor på det senare delen av året. Det var nära lunchtid den här lördagen, och det plus de stora, smäckra fönstrena till trots, så var det så grått utomhus att det kändes alltför tidigt på morgonen. Han hade hållt kvar i sömnen bäst han kunde med knutna nävar, men det dröjde inte länge förrän kylan som kröp in från utsidan, smälte in i rummet från väggar och golv och lade sig till rätta på hans nakna hud.
Han stönade något lågt och vred på huvudet i ett försök att krama sig fast i sömnens bekymmerslösa ljuvhet.

Kylan. Den krypande, svala känslan som låg över hans bara armar och rygg då han låg platt på mage mitt på den vackra, antika soffan mitt i ett väldigt smäckert vardagsrum. En kyla som inte gjorde dig våldsamt påmind då han drog in armarna under täckets värme, och ryckte till då kylan lade sig på hans varma mage och fick honom att nästan flyga upp ur soffan i ett yrvaket läge. Där satt han ett tag och stirrade blankt ut i lägenheten. Ögonen smalnade då han grep i minnen från gårdagen; ansiktet slappnade av igen då han kom ihåg.
"Oh yeah. Yeah. Alright.", mumlade han tyst för sig själv och sträckte på benen och följningsvis armarna. Så planterade han kort fötterna på golvet. Fy satan vad kallt det var!
En vag rysning innan han drog sig själv samman och reste sig från soffan. Byxor hade han fortfarande på sig, i alla fall. Tröjan fick han hitta senare.

Det hade inte hänt något kvällen innan. Det gjorde inget, tänkte han belåtet. Fast han inte hittat ett ragg så hade han hittat en trevlig själ som lånat honom en soffa för natten.
Och som snart skulle låna honom lite mer saker.

Nakna tår som tassade över det blanka golvet, ljudlöst och smidigt, då de ledde fötterna genande mellan möbler i lägenheten. Ögonen granskade snabbt - kritiskt - föremålen som låg på bord och hyllor då han passerade. Det var inget särskilt föremål han hade i åtanke när han rotade i lådor och vaser här och var, bara något.. utav värde, liksom. Vadå, kleptoman? Nej, det är ju bara ett litet intresse! Skärpning.

Ett litet leende bubblade upp på Revolts läppar då han flyttade runt kläder i en byrålåda och hittade en liten bunte sedlar. Ja, men se där! Det dög gott och väl!

I ett mörklagt sovrum under ett hopskrynklat täcke låg en orakad man med tatueringar. Hans ansikte var hoppressat som om han nyss sugit på en citron och blivit förskräckt över den beska smaken. Och snarkningarna. Det ekade i det mörka rummet, studsade mot det höga taket och mot de kala väggarna. Harteus hade aldrig haft intresse för inredning och hade helt enkelt vant sig vid det simpla nöjet att enbart ha en säng inskyfflad i rummets mitt och ingenting annat.
Idag hade kunnat vara precis som vilken annan dag som helst – han var lite bakfull och han skulle strax vakna med en dundrande huvudvärk men ändå tvinga sig iväg till jobbet kring tvåtiden. Det var en söndag och han skulle jobba sent ikväll, men det gjorde honom ingenting, för de allra intressantaste kunderna brukade alltid komma in ju mer klockan blev. Men åter igen – detta hade kunnat vara som vilken annan dag som helst – men det var det inte, för i Harteus vardagsrum låg en ung man och vilade sig på soffan, en man som Harteus hittills hade glömt bort totalt.
När han vaknade sträckte han sig, gäspade och beklagade sig självklart över den där blixtrande huvudvärken han hade. Han mindes gårdagens festligheter med tillhörande minnesluckor, och klev sedan halvklädd upp ur sängen för att ta sig en kopp kaffe i köket. Det hade kunnat fungera utefter hans plan om han faktiskt inte sett den där andra mannen stå och rota i hans lådor.
”What the…” började han, men förstod då i samma stund vad pojken gjorde där, dock inte vad han hade att göra i Harteus lådor. ”You little cunt! Are you trying to steal my stuff?!”
Morgonfrisyren stod åt alla håll och han stod gapande och pekade på ynglingen som om han vore lätt efterbliven. Han bara stod där, rörde sig varken fram eller bak, kanske var han för trött för att agera, eller så visste han helt enkelt inte riktigt vad han skulle ta sig till. Med råstirrande blick tittade han på den yngre mannen, om ändå blickar kunde döda…

En aning missnöjd var han ändå, då han bläddrade igenom den hoprullade bunten sedlar, omfattade av en blekgul gummisnodd. Med tanke på den här killens fantastiskt snygga lägenhet - mitt i centrum till och med, av döma av utsikten - så borde han ha haft mer pengar, tyckte han. Men det var bara en sisådär femton pund i bunten.
Hur betalade killen för lägenheten?
Eeh, skitsamma, det dög åt några dagars ordentliga måltidar på några snabbmatsrestauranger runtom stan.

Han skulle just till att stänga lådan och gå vidare i sin jakt på värdesaker då en röst snäppte till bakom honom.
En vanligt sinnad person hade säkert hoppat högt i lufften, trillat över på golvet eller vält omkull byrån. Eller, du vet, något liknande dramatiskt. Ja, okej, han flög inte i luften, precis, men han ryckte till då de plötsliga svordomarna nådde hans öron helt oförvarnat. I den rörelsen som han hoppade till så slängde han nästan rent reflexmässigt sitt byte över ena axeln långt utom synhåll - något som hade smält in i hans system de många gånger han blivit påkommen förut. Han tryckte igen byrålådan och la handen ovanpå möbeln i en snabb rörelse, och vände sig sedan sakta mot lägenhetens ägare. Troligtvis, i alla fall. Oskyldighet läckte från varje por i hans ansikte. Trying? I was succeeding til you came along!..
"What? No! No, mate, I was just admiring your beautiful.. furniture. Yeah. Charming. Very .. .. actually, I don't know any fancy adjectives for furnitures, forgive me. But I wasn't stealing.", utbrast han tillslut, och klappade tillgivet på byrån. Det hade kanske funkat bättre om Revolt var medveten om hur dålig han var på att ljuga. Så lade han märke till mannens blick, och han drog samman läpparna. Han såg mindre korkad ut än de andra. Fort, distraktion, distraktion!
"We're you just heading to get some tea? I could kill for some tea, I tell you.. let's have some tea!", rabblade han på och började stega mot närmsta dörr han kunde se, som han hoppades ledde till köket - eller varför inte utgången - samtidigt som han diskret kollade runt på golvet för att se om hans tröja var närvarande.

Han orkade inte med den här skiten, här tog han hem en liten pojke i vetskapen om att den lille pojken skulle få ha det bra i hans lägenhet, han hade erbjudit honom en sovplats, ett temporärt hem om ändå för en natt, och det här var tacken? Killen – whatever hans namn var – var kanske skicklig på att stjäla, men inte särskilt duktig på att ljuga.
”It seems like you just got busted, dear fella, and oh, tea you say, well, maybe you should have thought about not stealing my things in the first place, and then maybe we could have had tea. But things are all different now, boy. Oooh, yes.”
Han gav honom onda ögat och lyckades sedan äntligen sätta sig i rörelse, men han gick varken till någon slags hotfull attack mot den lille killen, han passerade honom i lunkande takt, påsar under ögonen och helt enkelt fortfarande otroligt trött.
”I’ll deal with you later, I promise you dear boy!” ropade han inifrån köket och började därefter lyfta på koppar och vattenkokare och tillade sedan; “And I was just joking about the tea thing, we can sort things out after tea, alright? What do you want, camomille or raspberry?”

[Omg, jag orkar seriöst inte mer för idag! Antingen skriver jag klart det imorgon, eller så svarar du på det som det är, så kommer svaren att bli lite mer ”kvalité” när jag är lite piggare! Okej? : D]

Där han stod och lutade sig mot byrån med ena handen såg han sannerligen skyldig ut - han hade aldrig varit mycket för att ljuga, vilket var varför han brukade sticka innan folk vaknade till. Ja, så varför ljuga när han var tagen på bar gärning?
"Fair enough, you caught me redhanded. But hey, don't take it too personal, it's not like I looked at you and thought 'this idiot must have tons of money lying around' and then came home with you... do you remember anything from last night, speaking of it?", rabblandes på utan vidare tanke på situationen, så insåg Revolt att han inte kom ihåg kvällen innan. Han hade sovit på soffan, men... man visste ju aldrig?

En liten röst inom honom skrek 'I'm a real boy, I'm a real boy!', men han vevade irriterat bort den. What the hell, anyway. Vem gick omkring och kallade folk för 'dear boy'? Käre pöjk, idag är dagen du blir man...
Host.
"There's a name to this face, you know.", sade han anklagande, särskilt efter att ha blivit kallad 'pojke' för många gånger. Hur gammal trodde han att Revolt var i vilket fall som helst?

Oooo, camomille! Vilken lyx vi hade här after all! Then again, så hade inte Revolt haft te sen han gick hem med den där killen förra månaden.. Mark... och hade tefika fyra på morgonen. Det var tider, det.
Det var nu Revolt satt i en korsning; dricka te och möte sitt öde eller springa ut ur lägenheten och aldrig komma tillbaka igen?
Det är väl uppenbart, tänkte han då han stegade mot köket på säkra fötter.

”I do take it personal!” muttrade Harteus inifrån köket. Han hade fått tag på sin vattenkokare och var nu igång med förberedelserna. Köket var stort och vitt, burspråket tittade ut mot Oxford Street där människor redan vimlade upp och ner längst gatan, redo att gå till sina arbeten. Men det var inte bara Londonbor som ockuperade vägarna denna morgon, turister, hundratals, tusentals av dem kryllade utanför butiker och dubbeldäckade bussar, Harteus suckade djupt inombords. Trots att lägenheten var fantastisk var han inte nöjd med det ständiga oljudet. Våningen han hyrde var alldeles för dyr och han fruktade att han om bara några månader eller så skulle behöva antingen flytta eller sälja något dyrbart för att kunna bo kvar. (Sedan fanns det ju förstås andra sätt, sätt Harteus inte riktigt ville tänka på så här tidigt på morgonen.)
”I don’t care about your name, and no, I don’t remember much, well, I do, but actually it seems like I did completely forget about you. I want you out of my house before two o’clock and I will hopefully never see you again. And please, put on some clothes, jesus!”
Han hällde upp två koppar starkt kamomillte åt dem båda, kopparna var stora och antika, de tillhörde den servis han ärvt av sina farföräldrar efter deras bortgång. Han slängde fram ost och mjölk, smör och bröd och marmelad på bordet. ”Take whatever you want, I share food but not the rest of my belongings. Sorry.” Han gav pojken en stenhård blick.

Oh, well, snap then.
Trots det kyliga bemötandet så hade Revolt hoppats på en lite lättare stämning. Men när han stod där i dörröppningen och betraktade mannen så kände han en isande kyla som inte kom från höstvädret, som praktiskt taget fick huden på armarna att krypa. Ett nervöst skratt som försök att förenkla stämningen kändes för långsiktigt, i allaf all ett nervöst skratt som kunde höras. Ett i huvudet dög väl för att göra det bekvämare för honom själv.
Ehehehe....

"How come two o'clock? Have you got girlfriends coming over? Eh, I knew that was why nothing happened..", mumlade han tankfullt med blicken i taket, utan vidare tanke på att nu inte var rätt tidpunkt att skämta, precis.
En vag rörelse då han kliade sig på magen, precis i tid för då han blev åtsagd att klä på sig. Men... han var väl påklädd?
Revolt stirrade ner på sin kropp. Han hade byxor. Och kallingar. Och... åh. Tröja. Öhm. Men! Han själv hade ju ingen tröja på sig.
"But you're not wearing a shirt either!... also, I can't find mine.", kontrade han. Om det var relevant.
När de två kopparna var fyllda med te tog Revolt lite tid på sig innan han gick fram och sträckte handen efter den kopp som var orörd. Men hans hand hängde kvar i luften ovanför koppens handtag en lång stund. Så vilade han istället handen mot bordet istället.
"Look, mate, I'm sorry. I won't touch your things again.", sade han tillslut lågt och lät handen glida ner från bordet; blicken låst i golvet. Noga med att inte ta ögonkontakt. Magen lät ilsket då han gav maten en blick innan han vände sig om och gick tillbaks ut i vardagsrummet och försökte söka upp sin tröja. Vart fan var den?

”Do you think it looks like I’m expecting ’girlfriends’ right now?” fräste han och började hotfullt hyvla upp ostskiva efter ostskiva, som han sedan med viss kraft slängde ner på sin smörgås (som inte ens fått smör på sig ännu). ”No, I’m going to work, unlike you, you little… selfish brat”, muttrade han.
Han satte sig ner vid köksbordet (ett vitmålat träbord med utsirade rosor på benen), drog ut stolen så långt som möjligt och halvlåg med huvudet obekvämt vilandes mot stolens ryggstöd. Han orkade inte ens röra sin smörgås.
”I live here. And while you’re here you’ll obey my rules. So, I don’t keep undressed, strange guys here. And if you can’t find your shirt, just… take one of mine, as long as you just… get the fuck out of here soon enough… Arrrghhh, I’m so fuckin’ tired…”
Killen hade lämnat köket igen, Harteus gick sakta loss på sin smörgås. Det fanns inte mycket mer att göra. Harteus var inkapabel till ett vanligt samtal, han var trött och bakis, och vad i helvete gjorde den där andra killen här? Han fruktade gårdagens misstag, hur full hade han varit och vad hade han gjort för fel? Han skulle likväl kunnat rubba sin identitet som att ha tagit hem den här andra snubben… Han suckade högt, hade han gjort några misstag skulle han ändå snart få reda på det.
Spyan vällde upp snabbare än han hann tänka. Han kastade sig från stolen och dundrade hårt mot köksskåpen då han kastade upp gårdagens middag i diskhon. Jäkla alkohol, jäkla fester… Han tänkte tillbaka på Halloweenfesten, han hade inte druckit en droppe, men dagen efter hade han varit lika slut som han var nu. Plötsligt slog det honom – hans händer greppade krampaktigt tag om kranen tills knogarna vitnade. Hans ögon verkade plötsligt vilja tränga ut ur sina hålor. Pojken han hade i sitt hem… Det var densamme som… Samma person som han… Herregud. Darrande av plötslig skräck kräktes han en gång till, varm illaluktande sörja som påminde honom om de misstag han begått. För att må lite bättre tvingade han sig själv att kräkas en gång till, sedan föll han utmattad ihop bredvid kylskåpet, alldeles kallsvettig. Den där pojken, samma pojke som desperat försökt skydda Weed från att bli skjuten under Halloweenfesten. Han hade skjutit honom. Han var ett vittne. Harteus visste vad som hände med vittnen, Chloe och Simon visste vad som hände med folk som skvallrade.
Han började dra i kökslådor, snabbt som satan letade han fram två köksknivar, höll dem sedan hårt i sina skakande händer. Den här människan, tillsammans med honom i lägenheten skulle inte leva mycket länge till.

Åh, där.
Med en lunkande, mesigt sömnig gång vaggade Revolt sakta mot sitt låsta mål; den långärmade svartvitsrandiga tröjan han haft på sig kvällen innan.
Ena handen gled ner bakom sig innan den kördes ner innanför kläderna i höftområdet och kliade lite tanklöst, omedvetet, inom ett visst område som bestämt sig för att klia; det området där han klippt bort en lapp från kalsongerna då han -ahem- lånat dem från en tidigare partner. För några månader sen. Kenny. Trevlig kille. Serverade makaroner som midnattsmål.
Hur som helst.
Med en lång gäspning stannade han framför tröjan som låg till hälften gömd under soffan där han sovit, och blängde förstrött på en mörkröd fläck på tyget. Blood?, tänkte han förvirrat några sekunder. Nej, men, åh. Jo. Det var vinet han spillt. Jo. Why did I think it was blood?
Ett vagt försök att böja sig ner för att plocka upp tröjan; men han ryckte plötsligt till, rätade snabbt på sig och tryckte ena handen mot sin vänstra höft. Aj, fan, helvetes-- ..
Lågt svärande böjde han sig ner, med handen hårt planterad på det lilla området precis ovanför höftbenet, och slet upp den förbaskade tygbiten från golvet.
"Couldn't you have been on a shelf or something?", frågade han lågt sin tröja innan han snurrade den några varv för att lokalisera ärmarna och hålet för huvudet. Irriterad. Skuldmedveten. Vid en första tanke kändes det inte som om han ofta kände skuldkänslor för att stjäla andras saker - men vid en andra tanke så var han fortfarande hemskt bakfull och förvirrad. Allting var fortfarande väldigt luddigt.
Mitt i rörelsen av att trä på sig tröjan stannade han till, då han fick syn på den hoprullade pengabunten som låg på golvet några meter bort. Hm.
Tröjan gled av armarna, han höll tyget fast ena handen samtidigt som han gick mot det lilla lockande föremålet längre bort; höll ett fast tryck mot sin vänstra höft då han böjde sig ner och plockade upp det. Vred det i handen lite grand innan han stegade bort mot byrån där han först hittat den, drog ut byrålådan och placerade pengabunten där den legat innan, väl dold under en hög strumpor. Och han skulle just till att stänga byrålådan då hans ögon fångade en först till synes obetydlig detalj, men som fick honom att frysa till, från topp till tå.
Helt stillastående, med fingrarna kramande om handtaget till lådan, stirrade han på den L-formade metallbiten som låg längre in i byrålådan och blänkte elakt.
Det var som en bomb slagit honom i bröstet. Han flög bakåt, fötter först utan att hans överkropp hann reagera och hänga med i valsen, till den följd att han snubblade över sina egna tår, ner på golvet, utan att märka av smärtan i höften den här gången. Stirrade blankt med en vattnig, stel blick på byrålådan. Den pistolen. Han kände igen den pistolen. Det var trots allt den som hade givit honom- som placerat honom i sjukhus i-
Bara åsynen av den fick hans händer att skaka. Tröjan gled ur hans darrande fingrar som omedvetet gled upp till hans mun och slet i hans hud. Vad gjorde den här- vad gjorde HAN här- hur hade han hamnat- vem var det som- var? Va? Måste ut. Härifrån. Direkt. Om Weed visste- Nej, Weed vet inte, ta det lugnt- Men han sköt oss båda- sjukhuset- Nej, lugn bara lugn, det är bara att- sköt oss med det där vapnet- den pistolen- ...
Ett virrvarr av tankar, av ord och ljud som förtvivlat surrade hans hjärna, och plötsligt kände han sig inte bakfull längre om man räknade ut det växande trycket av illamående.
Ut.
Av ren impuls flög han på benen då han hörde ett högt, hastat skrammel ute i köket, och hans hjärta började dundra i bröstkorgen. Stressat såg han sig om efter en dörr som ledde ut. Vart? Vart fan fanns någonting i det här förbaskade stället?? En ytlig, kvick andning tog plats i strupen då han rusade fram till ett fönster, såg avståndet till marken, och såg sig om efter en dörr eller- det hade varit hemskt händigt om det funnits en hemlig gång bakom den där jävla bokhyllan!! Då det blev tyst i köket tog han till flykt in i rummet killen först kommit ifrån; fann sig själv i ett sovrum, och tryckte snabbt in sig i en garderob han fann nära sängen, drog dörren tyst efter sig och fokuserade på att hålla andan.
Vilken jävla dumblåstförhelveteskuksvinsförbannade idiot han var.

Han hörde hur det började röja omkring inne i vardagsrummet, hur pojken, (vad hette han nu igen, hade han någonsin fått reda på det?) föll omkull men sedan kom på fötter. Det här kunde inte fortgå, Harteus var minst lika rädd om sitt liv som Revolt var, desperationen i hans blick var omätlig. Knivarna skakade värre än någonsin. Han kunde inte döda någon med kniv, inte såhär, inte i sitt eget hem. Hans vita väggar skulle sprutmålas röda, taket skulle bli prickigt och knivarna… han skulle aldrig kunna använda dem igen.
Långsamt på barfota fötter lämnade han köket. De två tekopparna stod fortfarande ångande heta i morgonljuset, smörgåsen nästan orörd och osthyveln lätt vilandes mot ostfatet. Scenen var idyllisk om man bortsåg från Harteus vilda, stirrande blick och höga flämtningar. Spyan låg också fortfarande kvar och stank i diskhon, hans äckliga innanmäte samlat tillsammans på plats utanför hans kropp, det gjorde vem som helst illamående.
Golvet, det knakade. Varför knakade golvet? Det var gjort utav fina, smala träplankor, lackade mörka och glansiga. Det hade aldrig knakat förut, och klockan… Dess tickande ekade likt tusentals rastlösa andar, djupa slag som pulserade genom varje nerv, varje åder. Kunde den andre höra det också? Kunde han höra hur Harteus halsmuskler samarbetade länge för att lyckas föra ner klunken av hett saliv, och hur ljudet efter hans sväljning påverkade stämbanden till att ge ifrån sig en liten, darrande flämtning? Han ville locka på den yngre, testa honom. Kunde han komma fram om Harteus verkade snäll nog?
Den största frågan i det hela var egentligen hur det kom sig att den andre också förstått hur saker och ting faktiskt var och hur de låg till, hade de som genom osynliga hjärnvågor förstått varandras identiteter precis samtidigt? Den andre hade definitivt gömt sig, inte ett mänskligt ljud bortsett från Harteus själv hördes, det var som om till och med trafiken och folkmassorna där utanför fått för sig att stanna, att tysta ner sig själva som om något stort och hjälplöst var på väg att hända.
Mycket försiktigt genomsökte han sin lägenhet, varje skrymsle och vrå fick besök av hans värderande, darriga blick innan han slutligen nådde sovrummet. Rummet var lagt i skugga, sängen stor och inbjudande vit. Harteus var trött, utmattad, orolig och rädd. Försiktigt lade han ifrån sig de båda köksknivarna på nattduksbordet och stängde sedan till sovrumsdörren. Rummet blev kolsvart och tryckande stilla.
”I know that you are in here…” mumlade han. Tystnaden föll, och sedan drog han flämtande efter andan. ”I don’t want to kill you…” Han grät, som ett barn.