Det var sent. Alla lampor var tända och de få bilar som passerade på bron hade hellyset på, utan att ägna de ännu färre fotgängare som vandrade på gångbanan. Det var bara då de mötte en annan bil de faktiskt bländade av.

Roselyn stod vid kanten och såg ner i vattnet. Temperaturen hade sjunkit under noll grader. Kanske inte med mycket, men visst var det under noll. Små ångmoln utav hennes andedräkt bildades då hon andades ut. Något frusen drog hon upp axlarna mot öronen. Halsduken hon bar dolde halva hennes ansikte då hon gjorde detta. Rose hängde på kanten. Det skulle vara långt att falla om hon trillade nu. Hon hasade ner tillbaka till gångbanan, men fortsatte att se ner. Att trilla här skulle vara som att slå i betong. Ett snett leende, dolt utav halsdukens varma färger, dök upp på hennes läppar. Hon kastade en vaksam blick runt om. Ingen bil ifrån höger om henne. Inte heller en ifrån vänster. Så vitt hon kunde se fanns det inte heller någon på gångbanan heller. Roselyn klättrade smidigt upp på staketet och sträckte armarna rakt ut. Med blicken fäst på en punkt långt borta började hon att gå, full medveten att om hon föll åt fel håll skulle hon falla mot sin död. Men det var just det som gjorde det hela så intressant - att hon kunde dö när som helst. Hon var i varje fall inte uttråkad längre.

Hon hade börjat städa på sjukhuset.. igen! Fast denna gång med högre lön. Hon fick jobba där tills hon hade träffat Weed igen.. varför började hon inte söka efter honom nu direkt? Hon visste knappt det själv. Kanske ingen ork? Rädsla? Eller bara tro på att det skulle bli bra igen.. Men nej det skulle aldrig bli igen. Hon var ute efter action och var fick hon det då? Jo i ett gäng! Där hon fick vara kriminell, leva livet. Hon lade sin vänstra pekfinger på den högra handleden och drog över tatueringen under kappan. Den var mörblå med ett bälte i midjan, händerna nertryckta i fickorna och hon bar de svarta jeansen med hål på. Hon frös, och var trött. Hon hade jobbat hela dagen, imorgon skulle hon gå och köpa sig lite mat så hon slapp svälta ihjäl. Men nu orkade hon bara inte.
Hon svängde upp på bron, snart skulle snön kanske falla? Det svarta, nu kortklippta håret passade in på henne.
Hon hade faktiskt blivit riktigt nöjd. De svarta ögonen såg plötligt en aning intresserade ut då en flicka eller en
kvinna gick på brons kant.

Och hon påmindes av alla de gånger hon själv gått på brons kant.
Varför? Ja en enkel anledning, spänning, döden. Hon älskade att reta döden. Visa att hon klarade sig.
Så kände hon knappt av tröttheten och allt hon ville var att gå på räcket.
Hon rörde sig mot kvinnan med ett vagt lekande leende på de röda läpparna.
Så stannade hon upp och såg på hennes fokus.
"Ballerina, can I join?" sa hon, igentligen så brukade hon aldrig fråga, bara göra och varför inte göra
det denna gång också. Hon satte sig upp på räckte och höjde sig sen upp
på benen, vinglade till och fick sen åter balansen.
"Why challenge the death?" sa hon med en gnutta intresse i rösten, om den var san eller inte
var en annan fråga.

En röst bakom henne drog Rose tillfälligt ur sin koncentration. Hon vände sig sakta om för att undvika att falla utav misstag. Hon hade visserligen ganska bra balans om hon fick lov att säga det själv, men även den bästa lindansare föll ibland. De nötbrun ögonen såg på den främmande kvinnan då denne hivade sig upp på räcket. Den andra frågan hon ställde fick Rosalyns mungipor att vagt rycka.
"Bored." svarade hon kort och enkelt med ett litet leende.
Armarna hade hon låtit falla till sidan och hon stod och inspekterade kvinnan. Kort svart hår och onaturligt mörka ögon. Hon noterade att främlingens kläder inte var det allra senaste. Likaså luktade hon utav rengöringsmedel.
"Where do you clean?" frågade Rose helt spontant utan att släppa kvinnan med blicken.
Hennes röst var inte otrevlig, endast undrande.

Hon lät fötterna få feste och såg stog hon rak i ryggen, mitt i mot kvinnan. De svarta ögonen
kollade på henne medan hon höll full fokus var hon stod. Dans hade varit bra för balansen i
ellafall. Och härligt. Hon skulle fortsätta om hon hade pengar till det, men inte nu, det var långt
borta, drömmar. Hon lät händerna hållas halft lyfta, hon tittade på den andre.
Dessa skor hon bar nu, var hala och ville inte hålla henne kvar stående
så hon hoppade ner igen medan hon lyssnade på vad hon sade och tog av sig skorna så hon blev barfota.
Kallt men ja, hon klarade sig. Så steg hon upp på ställningen igen och vände flickan ryggen till och lade
ut händerna åt sidorna och började gå frammåt, blicken fast på en fast punkt och så öppnade hon munnen.

"Hospital" sa hon kort och nästa fot lades frammåt, stannade och försiktigt vände hon
sig om, vinglade till men fick åter balansen och gick närmare kvinnan igen.
"So what's your name, señorita?" sa hon, och hennes engelska hade sin spanska brytning
som alltid. Hon hatade att inte vara född här. DÅ skulle troligen allt varit bättre.
Hon granskade den andre, stilfull.

Sjukhuset? Där ser man. Av hennes uttal utav ord skulle hon gissa på att kvinnan inte kom härifrån. Roselyn rörde sig inte. Hon var fullt upptagen att studera kvinnan som balanserade på räcket tillsammans med henne. Hur hon satte ner fötterna och sträckte på benen vittnade om dans. Balett för att vara mer exakt.
"So what's your name, señorita?"
Rose började röra sig mot kvinnan. Spanjorska minsann. En liten bit ifrån stannade hon upp med ett vänligt leende på läpparna.
"Roselyn, and you?"
Hon kastade en blick åt sidan, ner i det mörka vattnet. Såg kallt ut. Utan att tänka mer på det vände hon åter blicken mot den främmande kvinnan. Allting talade för att Rose var en vänlig själ. Hennes kroppsspråk, hennes röst, till och med hennes ögon utstrålade värme. Men allting var bara en charad. Som alltid spelade hon teater när hon träffade någon ny. Det var lättare att avgöra då om hon skulle kunna ha någon nytta utav personen i fråga i framtiden.