Han kunde inte ens samla sina tankar så mycket att han kunde tolka italienaren. Så han ger snabbt upp. Han nickar kort till svar när italienaren frågar om han är säker. Ja... nej. Egentligen inte. Men det spelar ingen roll. Det är inte det att han inte är van vid att frysa. Och byxorna börjar kännas lite obekväma de med. Kilt är något han föredrar. I alla lägen. Det är bara hemma han drar på sig mjukisbyxor. Framför allt när han klivit ur duschen. För kilt och dusch hänger inte ihop riktigt. Han tittar snabbt ner på händerna som nu vilar mot hans ben.

Han ser på italienaren när denne talat igen.
"Not at all. You can stay til the show is over. It's just..." Han hugger snabbt av den sista meningen. Bra på att säga för mycket har han alltid varit. Det är något han kämpat att trycka ner i många år. Fortfarande kämpar med.
"It is not often I have company here at home". Säger han. Den skottska accenten blir alltid lite grövre när han är nervös. Något han själv inte tänker på något vidare direkt. Han är ju skotte. Så det är ju bara naturligt för honom att tala skottska.

"I don't usually get invited into a stranger's home." En road fnysning, näst intill ett kort skratt, lämnade karlen när han åter såg upp mot McCabe. Han nickade långsamt, tankfullt, utan större anledning. Blicken gled över den andre mannen, flackade då och då till tv:n för att inte stirra. Programmet skulle inte vara mycket längre.

Han hade satt ner foten från soffan till golvet igen utan att själv uppmärksamma det. Händerna lades på knäna och han rätade på ryggen. Hade han låst mopeden? Det hade han väl. Kanske. Om någon tagit den fick han ta sig hem till fots. Det gick an det med, för hans del, men vad kusinen skulle säga om mopeden om så var fallet... Raphael skulle tjura oavsett. Azazel borde ha varit hemma redan. Men, sådant var livet. Allt blev inte alltid som tänkt. Och just nu satt italienaren hellre och såg på Dr.Who i en främlings soffa.